Farmville

Länge, länge stod jag emot alla förfrågningar på Facebook. Vill du bli min vän på Farmville? Tar du emot denna gåva från mig på Farmville? Flera gånger om dagen kom det såna idiotfrågor. Aldrig nånsin att jag skulle börja med Farmville! Never ever!! Skitlöjligt verkade det ju vara och jag retade mig lite på alla noteringar som kom upp om vilka nivåer folk hade uppnått eller vilka jävla djur de hade hittat på sin farm. Vem bryr sig?! Couldn´t care less så att säga.

Hm.... Nu är det lite annat ljud i skällan förstås.... Lilla My var helt uppe i varv när hon ringde en kväll för några veckor sedan. "Mamma! Varför går du inte med i Farmville??!! Det är hur roligt som helst! Jag och Sniff har så mycket att göra på våra farmar. Vi odlar och vi skördar. Vi mjölkar kossor och getter, plockar frukt, klipper våra får och samlar ägg. Det är faktiskt JÄTTEKUUUL!!" Jag suckade inom mig. "Jasså - säger du det. Hur roligt kan det vara på en skala?" undrade jag lite försynt. "Nu är du dum mamma! Kan du inte gå in och titta? Jag hjälper dig lite i början så du kommer igång! Du kommer att gilla det. Jag lovar!" Lilla My lät så övertygande och jag lät mig övertalas.

Så här är jag nu. Värsta storbondmoran. Jag har utökat min markareal två gånger. Jag har införskaffat djur som jag sköter minutiöst. Jag sår mina grödor efter noggranna beräkningar så att jag skall få ut det bästa av dem. Jag funderar vilka grödor som ser vackra ut tillsammans och jag är inne och pysslar och donar flera gånger om dagen på min farm. Jag är inne och städar hos mina grannar för att få mer poäng och jag sänder gåvor till dem allt som oftast. Även jag får gåvor i form av djur och träd och jag placerar ut dem på min farm under stor omsorg. Jag ser med spänning fram emot att nå högre nivåer och få nya spännande grödor att odla. Och det är så fantastiskt kul! Det är helt otroligt roligt med en bondgård i cyberspace!!

Ännu så länge så är min farm en väldigt vacker sådan med riktigt lantliv och vacker idyll. Än så länge är allt under kontroll och under ordnade former. Än har jag inte kommit dithän att jag trycker upp alla mina djur i överfulla hagar och planterar träden tätt tätt i fula rader runt om min farm. Allt för att få så mycket åkerareal som möjligt. Så vill jag inte ha det. Kommer jag till det stadiet då tycker jag att det är dags att lägga av. Men det är kanske så att mycket vill ha mer. Och jag skall inte sitta här och vara kaxig. Vem vet? Kanske även jag trillar dit!

Och jag måste faktiskt bekänna en sak. I min ivriga nyföretagaranda så öppnade jag även ett café i Cafeworld ...... Jag vet. Ni behöver inte säga det. Jag är helt jävla körd!


Illustration okänd.

Dille eller?

"Vet du vad jag köpte idag??" Jag hade ringt upp Snorkfröken och jag kunde knappt bärga mig tills jag fick säga det. Innan hon ens hann svara så hasplade jag ur mig; "Jag har köpt en JÄTTEJÄTTEFIN orkidé! En sådan där jättedyr med tre stänglar, småsmå rosa blommor och den hade MASSOR av knoppar! Och det kändes som om den inte kostade något alls för jag hade en blomstercheck på trehundra kronor som jag fått som present, gud vet när, och som jag haft i plånboken hur länge som helst och ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN har jag inhandlat en blomma!!" Snorkfröken började skratta. "Men mamma - så förvånad jag blir! Du är ju inte riktigt klok!! Hur många orkidéer har du egentligen??" "Eeeh - hm, jag vet inte riktigt" svarade jag och kände mig plötsligt lite skamsen. "Kanske femton, kanske tjugo. Jag måste nog gå runt i huset och räkna."

Jag tog mig samman och gick en runda i huset och då jag hade räknat färdigt hade jag kommit upp i sexton orkidéer. Det är väl ändå inte så farligt många tycker jag! Jag är ingen fantast men jag tycker att orkidéer är vackra och tacksamma. Jag har heller ingen koll på vad de heter de olika sorterna men de flesta jag har är den där vanliga billiga sorten med två stänglar som ofta är på extrapris ute i affärerna. Sedan har jag också haft turen att hitta några lite mer ovanliga sorter och jag har även fått en ljuvligt doftande dyr variant i present.

Till mitt hem har också två köttätande orkidéer hittat. Jag köpte dem då Mårran och Hemulen var här på besök i våras. Orkidéerna slumpades bort för de var något tilltufsade och Hemulen gjorde allt för att avstyra mig från köpet. Han påstod att några fulare blommor hade han aldrig sett. Men jag kunde inte gå ifrån de stackars blommorna och köpte dem ändå. Det fick till påföljd att Hemulen vägrade gå brevid mig under resten av vår tid i blomcentret. Han skämdes för mycket å mina vägnar, sade han, dök in i första bästa blomstergång och försvann ur synhåll det fortaste han kunde. Men det bekom inte mig och Mårran det minsta och vi hittade faktiskt ännu en tilltufsad orkidé som jag köpte.

Mina orkidéer gör mig glad. De är så vackra då de blommar och att de blommar så länge är ett stort plus. När de blommat färdigt ställer jag dem lite i skymundan och "glömmer" bort dem ett tag. Sedan dröjer det inte länge innan de villigt blommar igen och gläder mig en lång tid framöver. Sådana tacksamma blommor får man väl ha lite dille på, inte sant?


Illustration Tove Jansson.

Filmstudion

Vi har lyckan att ha filmstudio på vår biograf här i vår lilla ort. Och jag bara älskar det! Tänk att få se kvalitetsfilmer varannan vecka under en hel höst- eller vårtermin! Och till en mycket modest kostnad. Kan det vara bättre, så säg?

Jag har varit medlem i filmstudion under många år och det börjar närma sig femton år nu faktiskt. Jag har inte gått varje termin och jag har inte gått alla år heller för den delen. Men jag kommer alltid tillbaka till detta trevliga evenemang. Jag har gått tillsammans med någon väninna eller tillsammans med någon vän. Jag har gått ensam och jag har gått tillsammans med Lilla My. Då jag gick med Lilla My så var hon definitivt yngst i hela salongen det året. För av någon underlig anledning är medelåldern ganska hög på filmstudion och det har varit så under alla år som jag har gått. Undrar varför det är så.

Det är de många år som medlem i filmstudion som gjort att jag lärt mig att uppskatta lite smalare filmer. Jag älskar regissörer som Aldomovar, Kusturica, Kaurismäki, för att nämna några, som idag har blivit populära även för en bredare publik. Jag och Mårran var och såg Aldomovars nya film "Brustna omfamningar" som gick på den lokala biografen då jag hälsade på Hemulen och henne i höstas. Mårran hade aldrig sett en film av Aldomovar innan och hon tyckte att skådespelarna var fantastiska. Hon tyckte mycket om filmen även om hon kanske tyckte att de rumlade runt i sänghalmen för ofta. Och lite pinsamt tyckte jag nog allt att det var - att sitta där brevid min mamma och få älskogen på bioduken tryckt upp i ansiktet på sig var inte alltid så bekvämt. Men det gick det med för filmen var fantastisk.

Det är förstås inte alla filmstudions filmer som är underbara och medryckande. Ibland förstår man inte ett skit och önskar att filmen skall ta slut så fort som möjligt. I tisdags då jag och väninnan S var och tittade var det en sådan kväll. Inte så att filmen var helt obegriplig - den var helt enkelt bara för mycket och helt enkelt tråkig. Då känns två timmar biofilm väldigt lång! Sedan finns det filmer som man aldrig, aldrig glömmer. Filmen "Il bagno turco - Hamam" eller "Det turkiska badet" som den heter på svenska, är en sådan. Denna turk-italienska film som jag såg 1997, eller var det 1998?, är en pärla. Jag satt på första raden, för jag var så himla sen, och jag slängdes rakt in i Istanbuls gränder, färger, myller och liv. En fullkomligt underbar film som jag lånat flera gånger och tvingat alla mina barn att se!

Jag uppskattar verkligen att gå på bio. Jag bara älskar att bioduken är så stor, så stor så att det känns som om jag är med i filmen. Jag gillar att sitta där i det varma mörkret och få känna som om jag är med i filmens drama och äventyr. Jag älskar att få prassla med mitt godis och jag älskar att vara innesluten i den höga volymen så att jag kan höra en knappnål falla. Film skall ses på bio. Så enkelt är det!

Illustration Tove Jansson.

Muminhelger

"Jag kommer nog inte hem nu på några helger" säger Mumin till mig medan han böjer sig ner och sätter på sig skorna. Jag tittar på honom, nickar och säger; "Nää, det begriper jag faktiskt att du inte gör. Någon måtta får det ju finnas." Och jag förstår faktiskt. Jag är så glad att han faktiskt varit hemma hos mig tre helger i rad. Och jag inbillar mig inte att det är jag som lockat honom hem precis. Det är nog de fyra kattungarna som lockat mest.

De tre helgerna som Mumin har varit hemma har vi sysslat med lite av varje. Vi har lagat god mat, tittat på film, bakat rulltårta och självklart gosat med kattungarna. En helg var Skruttet också med och då gosades det extra mycket med de små liven. Skruttet noterade att en kattunge faktiskt rymdes i hennes ficka ut ifall att hon skulle vilja ta hem en med till Köpenhamn. Men det blev det inget av med förstås!

Under helgerna som gått har jag och Mumin gått ut och promenerat i ur och skur. För det mesta har det varit behagligt väder och vi har njutit av hösten. Någon gång har vi haft kaffe och kakor med oss och satt oss och tittat ut över sundet i den gassande höstsolen. I helgen som gick promenerade vi i regnet och det gick alldeles utmärkt det med. Jag hade kameran med och i regnet fotade jag hösten sista rosor i slottsparken.

Mumin har också hunnit med att tvätta mina fönster tre gånger under helgerna som gått. Just det - tre gånger. Jag tror inte han har varit så värst lycklig över att jag tvingat honom till detta men jag har faktiskt inte haft något val. Första fönstertvätten var helgen innan höstens första storm och det var inte många dagar jag hann njuta av mina granna fönster. Efter stormen hade mina fönster fått en tunn hinna av salt från havet över sig och så kunde jag inte ha det. Nästa gång fick Mumin ut igen och bättra på fönsterputsandet. Denna gång endast med putsdukar för så smutsiga var ju fönstren inte. Men ack, ack vad vi bedrog oss. Det såg för jävligt ut då vi var klara. Värre än innan faktiskt. Så nästa dag var det dags igen. Denna gång med fönsterputsmedel och papper och nu blev det resultatet perfekt. Men jag tror att jag får vänta med att be honom om hjälp med fönsterputs igen.

Om tre veckor skall han komma hem igen och hälsa på. Då kommer Skruttet också med och då är Lilla My och Sniff också här på besök. Så roligt det skall bli med huset fullt med ungdomar igen! Men innan dess kommer Storstadsfilifjonkan och barn på höstlovsbesök. Och det är nog inte jag som lockar då heller. Jag tror att det även den här gången är kattungarna som lockar mest!

Illustration okänd.

Varför är det så svårt??

Vad skall jag göra till lunch? Vad i hela friden skall jag hitta på att göra? Att det skall vara så svårt! Jag har kylskåpet och frysen full av mat och ändå är det inget som passar.

Inte vill jag ha korv och inte vill jag ha köttfärs. Köttfärsbiffar eller köttfärssås - nej - det gitter jag bara inte göra. Och korv - det var ju inte länge sedan jag gjorde korvsoppa och någon dag innan dess hade jag falukorv med pepparrotssås. Fisk är jag inte alls sugen på så laxsidan får ligga kvar i frysen. Och inte ids jag göra fiskgryta heller. Fläskkotletterna då? Nää, nää, nää - lockar inte det minsta!

Men hur är det med halvfabrikatet som ligger och tigger om uppvärmning? Usch - nej. Inte vill jag ha Dr Oetckers pizzor och inte vill jag ha chickennuggets eller kryddiga kycklingvingar. Frödinge ostpaj lockar inte alls och vårrullar tänker jag inte ens äta under dödshot. Varför skall det vara så svårt att göra lite lunch??

Kanske skall jag bara koka lite pasta och riva lite ost över? Jag kan ju pigga upp det med att strimla ner lite av den källarrökta skinkan. Nää - inte det heller. Kanske skall jag ta och göra sån där 3 minuters-nudlar som ungdomarna brukar koka till sig. Det finns några paket i skåpet och de tar ju inte lång tid och goda skall de visst också vara. Men nej - inte vill jag testa dem heller. Jag har inte smakat snabbnudlar innan och inte tänker jag göra det idag heller.

I en hel timme har jag beslutsångest. I en hel timme funderar jag på vad som kan smaka. Och äntligen kommer jag på det. Risgrynsgröt. Jag vill ha risgrynsgröt! Fram med mjölken, smöret och det rundkorniga riset. Kastrullens botten täcks av litet vatten och en rejäl klick smör som får sjuda upp. En liter mjölk och 1,5 dl riskorn hälls ner. I en timme småputtrar gröten på spisen innan den är klar. Jag smakar av med salt, lägger upp en ordentlig portion i en djup tallrik och toppar med smör. Mjölken är iskall i glaset och lyckan är total.

Så himla, himla gott det är! Och vilken tur att jag gjorde så mycket så att det räcker till Mumin som kommer upp från Köpenhamn ikväll. Han hade nog blivit väldigt upprörd om jag hade kokat risgrynsgröt bara till mig!

Illustration Tove Jansson.

Höstens första storm

Det är med förtjusning jag noterar hur vädret förändras utanför mitt fönster. Den hårda blåsten tvekar en smula men så bestämmer den sig och samlar all sin kraft och tar i så det knakar. Trädkronorna vajar som rö i vinden. Regnet vräker ner. Det tjuter och det viner runt huset. Fönsterrutorna skallrar och molnen far fram som jehun över himlen. Nu är det storm!

Det är vackert och det är grannt. Det härligt att se ett hav som piskar sina vågor till skum. Och visst är det något visst att se hur naturen vrider och vänder sig i plågor. Men det bästa är att jag får sitta på parkettplats här hemma. Inomhus. För här ute på landet med öppna fält rakt ut mot havet ligger vi illa till när det stormar. Då händer det, titt som tätt, att strömmen försvinner.

Med åren har jag lärt mig vad det är som gäller. Vatten tappas upp i ämbar i badrummet. Vattenflaskor fylls. Jag kokar vatten och häller på termos. Spritköket rotas fram ur garderoben och rödspriten tas fram från källartrappan. Ficklamporna får sig en översyn och gamla batterier byts ut. Jag går runt i huset och ser till att det finns ljus och tändare i varje rum. Filtar tas fram och sockor sätts på fötterna. Nu är allt förberett och det kan storma bäst det vill!

Höstens första storm klarar vi med glans. Mumin, som är hemma och hälsar på, ger sig ut i trädgården och röjer upp efter ett träd som dukat under i den hårda vinden. I övrigt har det inte hänt något dramatiskt. Vi får behålla elen hela tiden och blommorna kan få allt vatten som tappats upp. Men det är nu som jag åter igen funderar varför jag inte investerat i en värmande kamin. För det tar inte många timmar utan el innan mitt hus blir utkylt och rått. Det lär alldeles säkert komma fler stormar och strömmen kommer att försvinna både en och flera gånger. Jag får nog ta och skärpa mig och snarast kolla upp det där med kaminer i allafall!

Illustration Tove Jansson.

Ljuvliga, härliga höst!

Så var den då plötsligt här. Hösten. Vinden ryter i träden och trädkronorna böjer sig jämrande mot marken. För att allt inte skall blåsa bort från min trädgård har jag fått ställa in trädgårdsmöbler, krattor och vattenkannor. Allt som oftast får jag rusa ut och ställa blomkrukorna i rad mot husväggen i lä mot de hårda vindarna. Temperaturen har fallit drastiskt. Regnet smattrar mot rutorna dygnet runt och det är inte lockande att gå ut. Utan tvekan - hösten är här!

Plötsligt har suget efter värmande soppor och grytor kommit. Igår gjorde jag korvsoppa och idag skall jag göra en mustig gryta då Mumin och Skrutt kommer och hälsar på. Kanske korkar vi upp ett runt och mjukt rödvin att dricka därtill i de tända ljusen sken. Till efterrätt skall vi äta äppelpaj med ljuvlig vaniljvisp. Äpplena har jag plockat i U´s trädgård. En hel korg har jag plockat som skall bli till både sylt och pajer. Kanske sparar jag några att steka i ugnen med sirap därtill.

Nu är morgnarna mörka till långt in på förmiddagen. På helgerna blir frukostarna långa och fyllda med mat. Yoghurt, keso och färska bär. Panini, mustiga bröd och flera olika sorters pålägg. Kokta ägg och sill om man vill. Jag läser tidningen noga och de tända ljusen fladdrar varje gång jag vänder ett blad. Jag sitter länge med min frukost och jag njuter av överflödet som en helgfrukost bjuder på.

Ute går naturen till ro efter en lång, lång sommar. Det är lugnt och det är skönt. Det är eftertänksamt och rofyllt. Hösten är en lisa för själen och jag älskar varje minut. Även då det regnar och ruskar. För efter oväder kommer det alltid solsken!


Illustration Tove Jansson.