Promenad i sommarmorgonen

Vid halv fem i morse bestämmer jag mig  för att det är för tidigt och vänder på mig och somnar om.  Klockan blir sju och nu tycker jag att det kan vara dags.  Solen flödar, fåglarna kvittrar som besatta och jag hoppar med ett skutt ur sängen.  Världen - here I come!

Med två koppar kallt vatten i kroppen, iklädd shorts och linne och med Timberlands lätta vandrarskor på fötterna går jag ut i den varma sommarmorgonen.  Via soptunnan med skräpet och sedan är det dags. Jag fäster blicken långt i fjärran, rättar till solbrillorna och träder händerna i stavarnas handskar.  Sedan tar jag sats.  Framåt!  Framåt för Gud och fosterland!

Först längs allén mot slottet sedan vänster in på Kyrkovägen.  Farten är god, fåglarna sjunger och solen värmer skönt.  Vid fältet till vänster startar en av slottets jordbrukskillar den gigantiska bevattningsanordningen.  Han fumlar lite grand och  med nöd och näppe undkommer jag en dusch. Vi skrattar gott och jag fortsätter upp mot den lilla skogsdungen.  Vid huset till höger framme vid korsningen är det för en gångs skull tyst och stilla.  Jag funderar om de låtit skjuta hundfan sedan igår kväll för alltid annars står han där och skäller.  Men inte idag.  Skumt.

Höger upp vid växthusen och sågverket.  Upp för den lilla backen som ser ut gå rakt upp i himlen.  Nu bränner solen i ryggen och jag funderar om jag skall ta av linnet och bara gå i sportbh;n.  Vid närmare eftertanke låter jag bli då jag anar att världen ännu inte är redo för min frodiga kropp.  Jag får ett möte och stiger av vägen för att låta bilen köra förbi.  Vi vinkar glatt till varandra.  Hon ser förstås ut att undra om jag är riktigt redig som är ute och stavgår så här tidigt på morgonen.

Där framme ser jag vinodlingen och jag fortsätter framåt med bra fart.  Jag funderar som vanligt om deras vin verkligen går att dricka.  Vem vet?  Även här är det tyst och stilla och nu misstänker jag starkt att en hundmördare har varit i farten.  För även deras hund är tyst denna morgon och det hör inte till vanligheten.  Jag bestämmer mig för att låta saken bero och fortsätter förbi den gröna kvarnen.  Benen trummar på och snart är jag framme vid allén igen.  Den sista kilometern känns lite lång men snart, snart är jag hemma igen.

Efter en snabb dusch gör jag min morgonlatte.  Jag brer mina knäckebrödsmackor, hackar över söta, söta körsbärstomater från Viken och kryddar med örtsalt.  Jag går upp på övervåningen, sätter mig vid det öppna fönstret, startar datorn och tar min första tugga på min smörgås.

Livet är gott att leva! 

Illustration Tove Jansson.

Snorkfröken

Runt, runt i lägenheten.  Varv efter varv.  "Vättern runt" refererades på radion och jag fortsatte trava mina rundor.  Varv efter varv.  Rundorna i lägenheten var det enda som lindrade mina plågor.  Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var riktigt rätt att de där cyklisterna hade det kämpigt.  Det kändes gott att veta.  Att jag inte var den enda som hade det jobbigt.  Sedan fortsatte jag trava mina rundor.  Varv efter varv.

Undrar om det här var straffet?  Vi hade faktiskt på morgonen, halvt på skämt, halvt på allvar, diskuterat att jag skulle ringa efter H på jobbet under dagen.  Även om det inte var så akut.  Bara för att han skulle kunna gå hem lite tidigare.  Och nu gick jag här och undrade. Är det här akut? Akut på riktigt.  Men hur skulle jag kunna veta?  Jag hade ju aldrig varit med om det här förrut.  Till slut gav jag upp och ringde.

H blev förskräckt då han hörde min pressade stämma och han undrade varför i hela världen jag inte ringt tidigare.  Det var ju helt uppenbart att jag inte mådde så bra. Jag försökte förklara att jag inte trodde det var så farligt och att jag hade lite dåligt samvete för att vi pratat så där på morgonen.  Att han skulle fuska lite.  H tyckte jag var helt vansinnig och slängde sig i bilen och var hemma tio minuter senare. Efter samtalet till BB fick vi packa in oss i bilen.  Det var bara att köra dit omedelbart bums.

Jag fick ett eget rum och apparater kopplades in.  Det mättes både här och där, lyssnades på mage och studerades kurvor.  Smärtlindring diskuterades och nu var det bara att vänta.  Men ingenting är enkelt och det tog hela kvällen innan allt var klart.  Sent på fredagskvällen, vid halv elva, behagade Snorkfröken göra sin entré.  Hon var livlös, alldeles blå och doktorn med hela förlossningsteamet tog henne och rusade ut ur rummet.  Kvar i rummet fanns bara vi, de unga föräldrarna, och vi undrade vad som stod på.  Efter evighetslånga minuter hörde vi hur hon äntligen började skrika och vi kunde andas ut.  Det hade varit riktigt illa, krisläge, men det hade vi inte förstått.  Men nu gav hon full hals.  Hon levde!  Vilket under! 

Oerhörd lycka!  Så fin hon var!  Jag kunde inte bärga mig och medan jag syddes ringde jag Mårran och Hemulen för att informera att de blivit morföräldrar för första gången.  Mårran blev lite rörd lät det som eller så var det bara det att klockan var långt efter midnatt i Finland.  Men jag kommer speciellt ihåg att hon tyckte jag var helt galen som ringde medan barnmorskan tråcklade ihop mig.

Efter en vecka fick vi åka hem.  Det var midsommarafton och sommaren var som vackrast.  Snorkfröken gjorde det bästa för att pröva sina föräldrar denna första dag i hemmet.  Blöjorna tog slut då den nyfödda lättade på trycket något kopiöst under de första timmarna. H fick panikrusa ut och köpa mera blöjor för de tog slut i ett nafs.  Och som de oerfarna föräldrar vi var hade vi bjudit in gäster samma kväll.  Snorkfrökens gudföräldrar skulle tillbringa kvällen med oss och P och jag gjorde blomkålsgratäng (!) medan H och H rökte fisken utanför så att asfalten smälte.  Men se, det är en helt annan historia.

Idag är det tjugoåtta år sedan du föddes Snorkfröken och jag älskar dig över allt annat på jorden.  Men på "Vättern runt" har jag har aldrig mer lyssnat!


Illustration av "Bethman":             

Camilla Plum

Plötsligt var hon där i TV-rutan en morgon.  Frodig, lätt bohemisk och med håret på ända.  Hon vandrade omkring i sitt danska paradis och pratade om blommor och blad, örter och grönsaker på ett nästan förföriskt sätt.  Leende gick hon bland katter och hundar, kacklande hönor och glada grisar med blomsterkorgen på sin arm.  Jag satt som förstenad, förstummad och förförd.  Jag var redan långt bort i mina drömmar och såg framför mig mitt eget paradis.  Gud , så bra hon var!



Morgon efter morgon gav hon oss tittare små tips hur vi skulle göra för att på ett enkelt sätt ta hand om vår trädgård.  Hon visade hur vi skulle få grönsaksdiskens trötta örter att bli till hundratals pigga dito i vår täppa.  Hon tittade skälmskt in i kameran och bröt kvistar från träd, buskar och klätterväxter och vips kunde vi få helt nya plantor utan att handla.  Med kraft i nypan delade hon blomlökar och rötter och visade hur vi skulle få blomstertäppan att bli dubbelt så stor.  Och med ett handfast tag i skottkärran lotsade hon oss mellan trädgårdsland och växthus och lärde oss hur vi skulle bygga våra egna drivbänkar lekande lätt.  Ingenting var svårt.  Ingenting var omöjligt.

Fjällen har fallit från mina ögon.  Jag ser mig omkring i naturen och i trädgårdar på helt nytt sätt.  Jag betraktar utbudet och tänker ut mitt nästa drag.  Helt skamlöst stjäl jag skott och kvistar och drar hem dem till mitt eget bo. På uteplatsen står krukor i långa rader med mina skötebarn och likt en öm moder öser jag min kärlek över nyförvärven.

Jag kan knappt bärga mig tills jag skall få skörda mina örter.  Jag kan knappt vänta tills skotten har fått rötter och kan planteras ut.  Jag kan knappt ge mig till tåls och invänta nästa sommar då jag ser frukten av mitt arbete.  Ingenting är svårt.  Allt är möjligt.  Jag sänder Camilla en tacksam, kärleksfull tanke.  Hon har gjort min trädgårdssommar till ett nöje.



Illustration Tove Jansson.

Klasskamrater

Utan att man ens hinner blinka har trettio år passerat. Så kändes det då vi hade en liten tjejträff i Stockholm i helgen. Det var härligt att se att de gamla klasskamraterna från Flicklycéet och Övningsskolan hemma i Vasa fortfarande var sig så lika. Lika till både kropp och själ. Men i alla fall. Tänk. Trettio år. Bara så där.

Vi började med ett operabesök på Drottningholms slottsteater. De modiga hade åkt ångbåten Carl Philip till Drottningholm men det var ingenting för mig som hade haft en ordentlig influensa under den gångna veckan. För att vara riktig ärlig var det ingenting jag beklagade precis när jag såg ut genom fönstret hos Lilla My. Himlen var full av arga svarta moln och kastvindarna hotade att slänga ut alla växter från balkongen. Temperaturen visade drygt tio sura plusgrader och jag tänkte tacksamt på den varma bussen jag skulle få sitta i på min väg till träffen. Inget ont som inte har något gott med sig!

"La finta giardiniera" var en lättsam Mozartopera med utmärkta sångare och komisk touch. Men tyvärr är bänkarna på slottsteatern ingenting man önskar ha hemma i vardagsrummet och det var ömma rumpor och trötta ryggar som stelt stapplade iväg till bussen som skulle ta oss in till Stockholm. Vi hade tur med buss och tunnelbana och glatt pladdrande tog vi oss in till city. Magen knorrade på oss alla och det kändes som om vi inte kunde komma fram snabbt nog. För nu skulle det ätas och drickas och pratas och skrattas och minnas och förundras!

Vi steg av vid Fridhemsplan och gick den korta biten till restaurangen var vi bokat bord för flera veckor sedan. De tjejer som inte haft möjlighet att komma på operan slöt nu till gruppen. Varma kramar, glada skratt och kamerornas blixtar fyllde luften under kvällen. Pladder, pladder och lite skvaller och timmarna försvann i ett huj. Precis så som skall det vara i goda vänners sällskap. Vilken härlig dag och vilken härlig kväll!

Vad blev det av våra drömmar? Blev våra drömmar av? Ömsom vin. Ömsom vatten. Så var det nog för oss alla. Men det är ju det som är livet. Inte sant?

Illustration Tove Jansson.