Let´s dance

"Det är JÄTTEROLIGT - hur kul som helst! Det är inte alls svårt - jag lovar dig! " Hennes ansikte strålade då hon tittade förväntansfullt på mig. "Ehh - ja, jag vet inte jag. Men säger du det så får jag väl tro dig. Det skadar ju inte att försöka!" tillade jag försiktigt. Och sedan var jag fast. Nu var jag tvungen att lära mig dansa salsa.

Det var på en mässa i Riga som jag träffade henne. Hon jobbade i Malmö så vi kände gemenskap även om vi aldrig träffats förrut. Vi hade väldigt trevligt på fritiden och vi lärde känna varandra då vi gick ut på egna äventyr bland Rigas marknader och butiker. Det var under en sådan promenad hon berättade att hon var sambo med en cuban och att hon hade salsakurser om kvällarna hemma i Malmö. Och nu var jag inbjuden.

Steg bak och steg fram, tramp till sidan och cross over. Rullande axlar, rullande höfter. Hand på nedre delen av ryggen. Hand på axel. Snurrande kroppar. Tätt, tätt. Det gällde att inte vara blyg. Så nära en man har jag inte varit i någon annas dans. Inte mycket mer än ett frimärke fick plats mellan våra svettiga kroppar.

Den stora salsafebern hade ännu inte kommit till Sverige och vi var ett litet gäng som samlades om måndagkvällarna den där hösten för många år sedan. Jag kände ingen förutom dansläraren men det gjorde ingenting. Vi var alla glada amatörer som tog våra första stapplande salsasteg. Den enda som tröttnade var den sure, äkte mannen (inte min!) som redan första kvällen stormade ut ur danssalen efter en timmes slit med fötter och höfter. Han slängde igen dörren med ett brak och kom aldrig tillbaka.

Det var en mycket trevlig kurs men det blev bara den hösten med salsa. Sedan tog det slut. Det blev för slitsamt att inte kunna ta sig hem på måndagkvällarna och jag var tvungen att sova borta alldeles för mycket. Jag blev ingen salsadrottning men jag hade otroligt roligt så länge det varade. Nu nöjer jag mig med att se salsa på TV. Men vem vet - kanske får jag nytta av kursen någon dag!


Bild: Mumingrafitti av okänd konstnär.

Ortos och skoinlägg

Jag har nu varit borta från min arbetsplats i tio månader. Jag kunde till och med fött barn i lönndom utan att någon märkt det. Nästan i alla fall. Men nu är jag på väg tillbaka till det normala arbetslivet så smått igen. Så är det planerat.

I morgon skall jag till ortopedteknikerna på Helsingborgs lasarett. Jag skall få en knärortos och skoinlägg. Det är inte utan att man känner sig lite gammal och skröplig. Detta besök hos teknikerna innebär att jag nu får en benskena som håller mitt galna, glappande knä på plats. Skoinläggen hjälper till att stabilisera upp mitt knä. Äntligen blir jag mer säker och stabil i min gång även om jag inte får slänga mina kryckor på ett bra tag än. Så fort jag får min ortos får jag börja min arbetsträning och åka till jobbet. Jag börjar med någon dag i veckan och ökar på under våren fram till maj.

Jag känner mig faktiskt lite nervös. Hur skall det fungera i verkligheten? Taxi in till Helsingborg på morgonen och sedan tåg till Malmö. I Malmö tar jag stadsbussen till jobbet. Hur skall det gå med rulltrappor, överfulla tåg och bussar? Tänk om det blir en massa snö, is, slask och våta golv i terminalerna? Jäktande, springande människor som inte tar någon hänsyn. Men om jag skulle ramla så är det väl alltid någon som hjälper mig? Jag tror och hoppas att de inte låter mig bara ligga där. Så illa kan det inte vara. För jag kommer ju inte upp utan hjälp.

Jag skall inte ta ut några sorger i förskott. Allting kanske går som en dans. Jag kanske blir positivt överraskad av alla snälla medmänniskor som inget hellre vill än ge mig en hjälpande hand. Och det bästa med hela reseproceduren är jag kommer fram till mitt jobb. Och då är det mödan värt!


Illustration Tove Jansson.

Vår

Blicken är fjär och hon ser ut att vara i sina egna tankar. Hon är lätt disträ och hon jamar lite sorgset några gånger. Sedan kommer det. Avgrundsvrålet som avslutas i falsett. MJAU-U-U-U!!! Hon blinkar till med sina vackra blå ögon och tittar förvånat på mig. "Vad var det?? Var det jag??" ser hon ut att tänka. Sedan slänger hon sig på mattan. Rullar liderligt runt några varv och bjuder skamlöst ut sig till allt och alla.

Den rödhåriga skönheten Cajsa är ytterst irriterad. Hon förstår inte alls vad som händer lilla Elsa. Själv drabbades hon inte av dylikt beteende eftersom hon fördes till veterinären innan. Med bestämda steg trippar hon fram till Elsa flera gånger om dagen och örfilar upp henne bestämt. "Skärp dig, kattakräk!!" ser hon ut att säga till Elsa som skamset drar sig tillbaka till sitt krypin. Där ligger Elsa och begrundar livet ett tag. Anden är villig och köttet är svagt och alltför snart ligger lilla Elsa på mattan igen och åmar sig. Cajsa tittar föraktfullt på henne, knycker på sin vackra nacke och lämnar rummet med högt huvud. Elsa lämnar hon till sitt öde och nederlag.

Ja, visst är det så att våren kommit till oss i form av en kärlekskrank kattfröken. Men än är det inte dags för lilla Elsa att ge sig ut på kärleksäventyr. Hon får allt vänta till sommaren då hon är ett år gammal och mogen nog för sådant. En stilig hane med lika fin stamtavla som Elsas egen är redan utsedd. Han väntar ivrigt på sin brud men han får ge sig till tåls. I höst kommer vi att ha några små vackra birmatroll som förgyller vår vardag här hemma. Det ser vi fram emot väldigt mycket!

Nu hoppas vi att lilla Elsa är en katt som inte är till sig varje månad. För det är mer än vi står ut med. Har vi tur så håller hon sig lugn tills det är dags. Om inte får hon gå på p-piller tills hon skall träffa sin uttänkte. Undrar just hur det blir.

Världsmästerskap

Nu har det äntligen börjat. Längdskid-VM. Och skidskytte-VM. Jag är i eufori kan man lugnt säga.

Jag har alltid älskat att se skidor på TV. Favoriten är längdskidor. Min syster, Storstadsfilifjonkan, brukar hävda att jag planerade mina graviditeter och barnledigheter efter VM och OS. Jag antar att hon funderar om jag krossade mitt knä med flit för att kunna vara sjukskriven under evenemangen som nu sänds. Så illa är det inte. Men nästan.

Mitt intresse för TV-sända skidäventyr började redan på sjuttiotalet. Kan man någonsin glömma hur hela världen stannade då Ingemar Stenmark åkte nerför pisterna? Även i Finland höll man på den fåordige svensken. Arbeten stannade, lektioner avbröts och alla samlades runt TV-apparaterna. Det skreks och hejades och spänningen var olidlig. Då det hela var över återgick man till sina sysslor igen. Ett sådant fenomen och den gemenskap som vi alla kände tror jag aldrig vi upplever igen. Det var helt fantastiskt!

OS i Lake Placid 1980 glömmer vi heller aldrig. I längdåkningsspåret krigade Wassberg och Mieto på 30 km klassiskt. Det var giganternas kamp och Wassberg gick segrande ur striden med en hundradels sekund till godo. EN HUNDRADELS SEKUND. Efter det gjorde man om reglerna och ingen kan vinna med så liten marginal längre. Wassberg funderade att dela OS- guldet med Mieto men så blev det inte. Men heder till Wassberg som ville göra det!

Nu pågår VM-tävlingarna för fullt och jag njuter av varje sekund. Både Sverige och Finland har redan tagit guld och silvermedaljer, Sverige i skidskytte och Finland i längdåkning. Jag har en oerhört spännade TV-tid framför mig och jag skall verkligen utnyttja den till fullo. Det är knappt så jag hinner åka till min sjukgymnastik. Och mitt hjärta klappar, som ni kan se av bilden ovan, för Finland!

Lilla Elsa

Lilla Elsa är en riktig morsgris. Hon hänger sin muminmamma i hasorna dagarna i ända. Hon tror bestämt att jag är hennes riktiga mamma och vill inte släppa mig ur siktet längre än nödvändigt. "Hur skall det gå för lilla Elsa när du börjar jobba igen??" undrar de mest bekymrade. "Hon kommer ju att bli helt förstörd, den lilla stackaren!" skrockar de allvarsamt. Jag tror ju förstås att hon överlever. Hon har ju Cajsa om inte annat.

Ända sedan Elsa kom till oss har hon lagt sig på mitt sjuka knä då jag ligger och vilar. Lilla Elsa är en helig birmakatt och hennes päls är fantastiskt mjuk och len. Det värmer så skönt och jag har ofta funderat varför hon lägger sig där. Här om dagen var det någon som berättade för mig att katter känner om människor är sjuka och att de lägger sig på det onda för att lindra. Jag tror faktiskt att det kan vara så. Den senaste tiden har jag haft problem med ischas och plötsligt bytte lilla Elsa plats och lade sig på min sjuka höft i stället. Då lilla My var hemma och hälsade på lade sig Elsa för att vila på hennes värkande fot. Visst är det märkligt. Jag tror på katters helande kraft i allafall!

Lilla Elsa är en mycket social katt. Hon följer mig från rum till rum och pratar med mig hela dagarna med sin något gälla röst. Lilla My och Snorkfröken brukar anklaga mig för att jag knipa henne för att hon skall låta så mycket. Oerhört oförskämt av dem att ens tänka den tanken! Katten är helt enkelt pratsjuk!

Lilla Elsa är nog den mest kelsjuka katt vi någonsin haft. Hon formligen ÄLSKAR att ligga i famnen och bli klappad. Hon älskar också att bli buren och hon är oerhört intresserad av allt som händer. Precis som vår andra katt, den rödhåriga Cajsa, har hon stenkoll på alla fåglarna vid fågelbordet och hon jagar dem genom fönsterrutan så gott det går. Närmare än så kommer de inte fåglarna eftersom de är innekatter båda två.

Jag är oerhört glad att vi skaffade lilla Elsa. Hon är ett ovärderligt sällskap till mig och Cajsa. Jag får gosa och mysa och Cajsa får busa och leka mamma. Kan man ha det bättre än så?

Laxsoppa

Den färska laxen var billig hos vår lokale Icakvantum-butik i veckan. Jag bad Mumin köpa en laxsida då han var på väg hem från Campus i fredags. Det gjorde han. En mycket, mycket stor laxsida. Två komma fem kilo vägde den. Jag höll på att svimma! Men det gör absolut ingenting. Nu har jag halva frysen full med lax paketerad i lagom stora bitar. Lax till alla tillfällen.

Idag har jag gjort en laxsoppa. Jag tog det halva paketet med krossad tomat som jag hade i kylen, spädde på med någon deciliter vatten och lade i tre nävar bulgur. Detta fick koka upp med det gröna på en bortglömd purjolök, en krossad vitlöksklyfta, några blandade pepparkorn, litet salt och en påse saffran. Efter en kvart lade jag i lax skuren i kuber och doftade över litet cayennepeppar. Efter cirka fem minuters kokande var soppan klar.

Jag satte mig framför Tv;n med min rykande heta soppa. Soppan serverade jag toppad med minikeso och jag åt knäckebröd med hemodlade alfalfagroddar till. Till soppan drack jag vatten fullt med klirrande isbitar. Jag har sparat en portion till Mumin som han kan äta då han kommer hem från Köpenhamn och Skruttet ikväll. Hoppas han tycker soppan är lika god som jag tyckte den var!


Illustration Tove Jansson.

Dilemma

Jag hade bestämt att jag skulle hålla julpyntandet ytterst modest i julas. Till pyntet hör också inköpandet av julblommor. Jag höll mig till det jag bestämt och inhandlade endast tre stycken vita amaryllis. De stod så vackert i det ena köksfönstret och blommade alldeles lagom till jul. Precis som jag hade planerat.

Då händer det. Gamle grannfarbrodern knackar på dörren dagarna innan jul. Han har två stycken stora lådor med röda blommande julblommor som han förärar mig. I lådorna finns både julstjärnor, julgrupp och azaleor. "Jag tycker att du har så lite julblommor" säger han till mig på sin grötiga dansksvenska. "Jag har varit iväg och köpt lite blommor till dig så du får julstämning" fortsätter han stolt och ser så glad ut. "Men oj - TACK SÅ HJÄRTANDES MYCKET" säger jag och önskar att jag kunde dra igen dörren framför näsan på honom. Det är självklart bara att tacka och ta emot. Han menar ju bara väl den gamle farbrodern.

Så här sitter jag nu. Hela köket är fullt med otroligt vackra julstjärnor som bara vägrar att gå till Gud. Julgruppen har jag delat upp och azaleorna har jag förpassat till ovanvåningen i väntan på våren.

Varför skall det vara så svårt? Vad är egentligen problemet? Julen är över för länge sedan och då skall det väl inte vara så svårt. Det är bara att göra det. Bara att ta itu med eländet. Sluta vattna blommorna så de dör och jag äntligen kan slänga ut dem. Men jag kan bara inte. Så jag sitter väl här med mina julstjärnor ända in till påska!

Illustration Tove Jansson.

Fastlagsbullar

Jag var fem eller sex år gammal. Men jag kommer ihåg detta mitt första matminne mycket väl. Det var något alldeles speciellt den där smällkalla februaridagen i mitten på sextiotalet. Vi skulle åka häst och släde och vi var mycket förväntansfulla. Tänk vad spännande att få sitta under ett täcke i en släde och åka en liten sväng ut på isen! Då vi kom tillbaka till barnträdgården väntade hetvägg och varm choklad. Sedan dess är jag förlorad.

Fastlagsbullar är det godaste jag vet. Jag tillhör dem som är evigt tacksam för att man lättat på restriktionerna och jag köper min första fastlagsbulle redan i mellandagarna. Sedan äter jag fastlagsbullar någon gång i veckan tills de slutas sälja. Det är hur gott som helst!

I år sätter min sjukskrivning käppar i hjulet. Jag kan inte få tag i mina favoritfastlagsbullar. Jag får nöja mig med fastlagsbullar från Ica Kvantum i Höganäs. Vår lokala Ica Kvantumbutik bakar väldigt goda fastlagsbullar i sin förbutik så det står jag ut med. Men de absolut godaste fastlagsbullarna säljs dock på Café Mäster Hans vid Stortorget i Malmö. De är lagom stora och har mycket grädde. Mandeln är hackad och är uppblandad i grädden. De är helt fantastiska. Och svindyra. Jag brukar inte handla dem varje vecka men någon gång per månad släpar jag de dyra fastlagsbullarna genom halva Skåne. Det är det värt!

Det är viktigt för mig att en fastlagsbulle har mycket grädde. Bullarna får inte vara för små och de får inte ha för mycket mandelmassa. Fastlagsbullarna skall absolut vara färska och köpas över disk. Färdigförpackade fastlagsbullar är inte min melodi och dessa köper jag endast i yttersta nödfall. Det är mycket som skall stämma med en fastlagsbulle och det är inte roligt att bli besviken.

Fastlagsbulle. Jag tycker att de heter så. Jag använder ordet fastlagsbulle precis som vi gör i Finland och i Skåne. Inte semla. Semla är förresten något helt annat i Finland. Ber du att få en semla blir du serverad en ost-och skinkfralla. Bara så du vet.

Silas

Vi klarade aldrig av att begrava Silas vid björken i trädgården. Det var tänkt att han skulle få vila där. Där var vi hade planterat så många fina vårblommor. Det var en värdig plats för honom tyckte vi. Men så blev det aldrig. Bara tanken att han skulle grävas ner i jorden fick oss att rysa. Istället står Silas på bokhyllan inne i Mumins rum. I en fin brun urna med en guldros på.

Det var dramatiskt värre när Silas föddes. Jag skulle till jobbet den där morgonen och jag minns det så väl. Vid femtiden kom jag ner till köket för att göra frukost. Jag tände lampan och det såg ut som Stockholms blodbad på köksgolvet. På golvet låg tre små kattungar. Mer eller mindre levande. Maja, den ömma kattmodern, satt i vardagsrummet och brydde sig inte dugg om kaoset i köket.

Jag kunde snabbt konstatera att två av kattungarna var döda. Den tredje lilla ungen gnydde och var vid liv. Jag torkade av honom med en handduk och lade honom i lådan vid elementet. Sedan hämtade jag Maja och tvingade henne att ta hand om den lilla gråa ungen. Sedan plockades skurhinken fram och jag städade köket. De döda kattungarna virades in i hushållspapper och slängdes ut med soporna. Det fanns inget annat att göra.

Jag var nästan klar med köket då jag hörde ett svagt pip. Pipet kom från under köksbordet. Det var Silas. Jag hade inte sett honom innan. Nu var det bråttom. Han var iskall och mycket svag. Jag torkade honom varm och gav hjärtmassage. Silas piggnade till och jag lade honom hos Maja som frågande tittade på mig. Hon såg ut att undra var jag hittade alla dessa kattungar.

I början var Silas för svag för att äta själv. Vi fick tvångsmata honom med välling och pipett. Dygnet runt de första veckorna. Sådan omvårdnad om ett husdjur skapar starka band. Vi tog honom till vårt hjärta och vi bestämde att vi skulle behålla honom. Silas hade alldeles vit päls och han hade röda ögon de tre första veckorna. Både Mumin och jag hade precis läst Dan Brown´s bok "DaVinci -koden" så namnet Silas var ganska självklart.

Silas blev Mumins alldeles egna katt och växte upp till en strålande vacker katt med bländande vit päls och de klaraste blå ögon. Han var Mumins allt och älskades högt. Men lyckan skulle bli kort. Alltför kort. Vid ettårskontrollen konstaterades hjärtfel. Vi fick veta att han behövde mediciner varje dag och att han inte skulle bli så gammal. Men vi tog det med jämnmod. Att medicinera var inget problem och med tur fick vi kanske behålla Silas i många år. Så blev det inte. Silas blev bara två år.

Det var ett fruktansvärt väder den dagen vi var tvungna att åka in med Silas till veterinären. Snorkfröken kom och hämtade oss. Mumin och jag satte oss i bilen och i snöstormen körde vi in till staden. Det fanns ingen återvändo. Vi måste säga farväl till Silas. Veterinären lämnade oss ensamma med vårt avsked. Vi ringde till Lilla My som sovit hos Sniff den natten. Gråtande fick hon säga farväl till Silas per telefon. Vi grät alla som om våra hjärtan skulle brista.

Det var en tyst bil som kördes hem igen. Det kändes tomt. Men vi var glada att vi bestämt att vi ville ha hem Silas igen. Det kändes helt rätt. Nu blev det ju aldrig så att han fick sin utvalda plats vid björken. I stället är han med oss i vardagen. Han blickar ut över vårt hem och ser de nya katterna som lever hos oss nu. Vi vet att han gillar dem skarpt. Det känns så.


Illustration Tove Jansson.

Vardag igen

I morse åkte Lilla My tillbaka till den stora staden. Med sorg i modershjärtat kramade jag om henne i morse innan hon och Mumin gav sig ut i den mörka, tidiga morgonen. Mumin till Campus och Lilla My till flygbussen med destination flygplatsen. Kvar i huset med mig blev Skruttet och katterna.

Dagarna med Lilla My hemma har gått alldeles för fort. Jag har njutit av varenda minut som hon har varit här. På flickors vis har hon med en självklarhet tagit tag i saker som jag själv inte kunnat göra. Hon hjälpte mig att sortera kläder. Slängde och sparade. Lade ner kläder i den svarta soppåsen för vidare färd till bättre behövanden. Hon fixade till i mitt rum. Baxade ut extrasängen, plockade och hade sig. Gjorde fint till sin muminmamma.

I söndags tog hon tag i fönstertvättningen. Alla fönster på nedervåningen fick sig en omgång - ute, inne och mellan rutorna. Mumin och hon stretade på i flera timmar. Jag vet inte när mina fönster senast har blänkt så fint som de gör nu. Nu kan jag med gott samvete titta ut genom dem. Jag är så glad och nöjd!

Men säg det som varar för evigt! I morse lämnade hon oss och återgick till sin egen vardag i den stora staden. Nästa gång hon kommer hem och hälsar på måste hon stanna längre. Det har vi bestämt. Jag hoppas verkligen hon kan ta ledigt lite längre då. Jag hoppas verkligen att det blir så.


Illustration Tove Jansson.

Muminkonst

Som ni säkert noterat visar jag i min blogg prov på konst med muminfamiljen som motiv. De mesta av bilderna jag sätter in är förstås signerade Tove Jansson. Men även andra har fått komma till tals. Som den etablerade japanske konstnären Hideyuki Katsumata som visade sin avancerade muminkonst i bloggen "Big in Japan". Men även mer anonyma konstnärer har fått visa sina mer eller mindre provocerande muminbilder i min blogg.
Idag vill jag presentera Hagaskolan i Varberg. Jag kan inte låta bli att undra varför de har tecknat just muminfamiljen. De måste ju vara lite bevandrade i mumintrollens värld för att kunna teckna dem. Har de alla sett den tecknade serien på TV? Har de en helt galen fanatisk fröken som gillar mumintrollen? Är kanske deras fröken rentav finska/finne/ finskättling? Varför? Varför?

Det är ingen idé att grubbla. Jag kommer aldrig att få veta varför. Jag får nöja mig med att dela med mig av deras fina teckningar. Var så goda!


Teckningar Hagaskolan i Varberg.

Sjusovare

Mumin är en riktig sjusovare. Det kan ta timmar att få upp honom ur sängen om morgnarna. Som i dag.


Mumin hade inga föreläsningar idag och ville ha sovmorgon. Och självklart skulle den trötte sonen få sova länge denna morgon! Vid halv tio i morse, en ytterst human tid om ni frågar mig, knackade jag försiktigt på hans dörr. Då hade jag väntat länge på att få komma in i hans rum och lägga beslag på den enda datorn som fungerar för tillfället i detta hus. Jag fick inget svar och knackade nu bestämt på hans dörr. Fortfarande inte ett ljud. Då steg jag in i hans mörka rum. Rullgardinen satt som klistrad mot fönsterrutan för maximal mörkrumseffekt. Och där i en hög under täcken och kuddar låg han och snarkade.

"Stig upp nu! Klockan är redan mycket och det är dags att stiga upp" sade jag med min lenaste stämma och drog upp rullgardinen. "SLUTA!!" , vrålade plötsligt högen i sängen, "LÅT BLI!! Jag vill att det skall vara mörkt!". Men som den bestämda moder jag är drog jag ändå försiktigt upp gardinen och lät dagsljuset komma in i rummet. Nu försvann Mumin än längre ner i sängen. Och sedan låg han där ömsom snarkande och grymtande i över två timmar och snoozade. Oerhört irriterande och påfrestande för en moder som tyckte att det var dags att stiga upp redan för flera timmar sedan.


Med lock och pock lyckades jag till slut få upp Mumin ur sängen. Jag gjorde en latte till honom. Var femte minut påpekade jag att blir snart är latten alldeles kall och då är den inte alls god att dricka. Och då MYCKET motvilligt svängde han till slut sina lurviga muminben över sängkanten och steg upp. Men det satt långt inne!

Kattmamma

Snorkfröken tycker jag är en hjärtlös kattmamma. Jag låter mina katter sova ensamma på nedervåningen om nätterna. Och stänger dörren om dem, gud bevars!

"Du älskar inte dina katter! Alldeles ensamma är de. Utan någon kattmamma att sova hos om natten. Och jättemörkt är det där ute. De kan ju vara rädda!" säger Snorkfröken indignerat till mig. Själv låter hon sina två katter, Gözzta och Bonuz, fritt springa omkring i hennes och Snusmumrikens hus om nätterna.

Vad blir då resultatet av att låta två STORA katter, Norsk Skogkatt och Maine Coon katt, fritt få härja i huset nattetid? Jo, påföljden blir att jag har hela sängen full av två jättekatter när jag sover över hos Snorkfröken. Två jättekatter som halva natten pockar på min uppmärksamhet. Som vill gosa. Och tvätta mig för jag är ju tydligen väldigt smutsig också. Två gigantiska katter som spinnande trampar på mig i ett urgammalt beteende för att EVENTUELLT få en droppe mjölk ur min trötta kropp. Två jättekatter som plötsligt skall leka, mitt i natten, och anfaller mig och varandra så att täcken och kuddar flyger. Två jättekatter som tycker att nu, NU MED DETSAMMA, är det dags att stiga upp och äta. Och matskålen är tom. Klockan halv fyra på morgonen! Jag betackar mig för dylikt! Då det är dags att stiga upp är jag om möjligt ännu tröttare än då jag gick till sängs.

Jag har valt en helt annan väg än Snorkfröken. Jag låter mina katter fritt få härja på nedervåningen nattetid. Bakom stängd dörr. Och vad blir reultatet av detta? Jo, jag sover lugnt och skönt i min säng om nätterna. Ingen som väcker mig, ingen som stör. Jag kan sova tills väckarklockan ringer och det är dags att stiga upp på riktigt. Då går jag ner till nedervåningen och öppnar dörren. Två gosiga, kärlekstörstande katter möter mig och vill visa mig hur mycket de älskar mig. Spinnande trycker de sina mjuka, varma kroppar mot mina ben så jag nästan snubblar. " Oh - vad vi har saknat dig, gullekattmamma, mjauar de till mig. Så bra att du kommer ner nu! Vi är lite hungriga och törstiga och vi har saknat dig så mycket, så mycket!" Och jag klappar, gosar, pratar och serverar mat. Utvilad, pigg och glad efter en natt med ostörd sömn.

Självklart älskar jag mina busiga kattbarnbarn, Gözzta och Bonuz. Tro inte annat! De är otroligt gosiga, söta och fina. De t o m ringer till mig ibland och spinnande berättar vad som hänt sedan vi senast sågs. Hur många kattbarnbarn gör det?

Illustration Tove Jansson.

Trappor

Jag går i trappor som ett barn. Jag tar ett trappsteg i taget och det är mitt friska, högra ben som tar steget. Både på uppvägen och nervägen. Och med stöd av mina kryckor förstås. En sådan självklar sak som att gå normalt i en trappa omkullkastades i och med olyckan. De tre första månaderna efter olyckan satt jag i rullstol och sedan tog det ytterligare en månad innan jag fick gå i trappor. Allt som allt har jag i sex månader, på barns vis, gått i trappor. Men nu är en förändring på väg.

I går började jag en ny övning på sjukgymnastiken. Den justerbara trappan sattes ner till lägsta hålet, högt som en tröskel, framför ribbstolen. Min sjukgymnast L pekade med hela handen mot trappan och sa till mig att nu var det dags. Jag svalde hårt och tog en djup suck. Med ett krampaktigt tag om ribbstolen tog jag försiktigt mitt första steg på mitt svaga vänstra ben. Jag gick upp med min vänstra fot och tog steget ner igen bakåt med den högra foten. Det gick långsamt men det fungerade skapligt efter ett tag. Men sedan kom det stora provet - att stiga upp med högra foten och ner med den vänstra. Det fungerade inte alls. Det gjorde mycket ont och knäet svajade betänkligt. L fick sätta sig på huk och hålla ett stadigt tag om mitt knä under övningen för att jag skulle kunna genomföra den. Denna lilla övning var tung och mitt knä kändes som en fotboll då jag lämnade sjukgymnastiken igår. Men skam den som ger sig!

Nu har jag hemläxa till på torsdag. Min nya övning skall omsättas i praktiken här hemma. Allt för att jag så småningom, förhoppningsvis om några månader, skall kunna gå normalt i en trappa. Jag skall använda ett lexikon, i mitt fall ett exemplar av nationalencyklopedin, som trappsteg. Lexikonet placerar jag på golvet framför frysboxen som jag skall använda som stöd. Sedan skall jag gå upp och ner på mitt trappsteg några gånger om dagen. Ännu en spännande övning att utföra till mitt redan varierande gympaprogram här hemma. Det är tur ingen ser mig!


Illustration Tove Jansson.

Mullvadshögar

Då Mårran och Hemulen för något år sedan hälsade på en sommar undrade Hemulen vad det var stora högar jag hade i trädgården. "Mull-vadshögar", svarade jag, och funderade om Hemulen var helt bakom flötet. "Mullvadshögar!, skrek Hemulen, är du inte riktigt klok?! Hur stora mullvadar har ni egentligen här i Skåne??" Jag hade glömt att mullvadarna i Österbotten endast lämnar små högar efter sig och att våra mullvadshögar i Skåne måste te sig gigantiska. Hemulen var mycket skakad och funderade om han alls skulle våga sig ut i trädgården någon mer gång.

Och nu var det dags igen. Det började så smått med någon enstaka hög här och där i trädgården. Alldeles lagom så att man kunde ha överseende med det. Men för två veckor sedan hände något. Plötsligt dök det upp högar överallt. Stora högar av välmående jord över hela gräsmattan. Precis överallt.

Så här kunde vi inte ha det. Något måste göras. I lördags tog jag och Mumin tag i eländet. Vi klädde på oss och gav oss ut i trädgården. Jag gick försiktigt över gräsmattan och petade i högarna med mina kryckor. Mycket mer än så kunde jag inte göra. Det var Mumin som fick skotta upp jorden på skottkärran. Alla blomsterrabatter fick tillskott av ny, fin jord. Till och med rabarberståndet fick ta del av överflödet då vi inte kunde lägga mer på rabatterna.

Gräsmattan är nu fin och grön igen. Utan inslag av bruna jordhögar. Cirka femtio högar jämnades med marken och är nu ett minne blott. Vi nöjer oss med detta, Mumin och jag. Sätta ut fällor och gift till mullvadarna är inte vår melodi. Vi tror på ett liv även för mullvadar.



Illustration Tove Jansson ur "Trollkarlens hatt".

Hembesök

Äntligen! Lilla My kommer ner till Skåne i dagarna tre. Återigen kommer tiden att rinna iväg med förtvivlans hastighet. Återigen skall vi glädjas åt varje minut vi får. Dagarna är inbokade för mys, mys och åter mys!

På torsdagkväll hämtar Snorkfröken henne vid flyget. Sedan åker de två systrarna hem till Snorkfröken och har kvalitetstid. Lilla My hann inte träffa Snorkfrökens och Snusmumrikens katter, Gözzta och Bonuz, då hon var hemma i julas. Därför är hon mycket spänd på att se hur stor Maine Coon-katten Bonuz har blivit. Hon kommer att bli mycket överraskad!

Lilla My har bestämt att vi skall äta fondue på fredagkväll. Köttfondue skall det vara och inte någon modern variant med kyckling och buljong. På den punkten är hon mycket bestämd. De smarriga såsrecepten skall letas upp och dammas av. Tillbehören skall inhandlas. Utrustningen skall ses över. Hon har pratat om vår fonduekväll i flera veckor nu så jag förstår att det är någonting som hon hett efterlängtar.

På lördagkväll skall vi ha familjemiddag. Skrutt kommer upp från Köpenhamn och Snusmumriken är tillbaka efter flera veckors jobb i Brasilien. Om Sniff hinner så skall han ta sig ner till oss på sin helgpermission från lumpen. Det hoppas jag att han kan! God mat skall ätas och gott vin skall korkas upp. En kväll med alla mina muminbarn och deras respektive är alltid lika roligt!

På måndag morgon åker Lilla My tillbaka till den stora staden. Vi återgår till verkligheten med jobb och sjukgymnastik. Men jag ser fram emot att träffa henne snart igen. Jag planerar att åka upp till den stora staden i början på april. Då stannar jag inte i tre dagar. Jag stannar i en vecka. Minst!