Världsmästerskap

Nu har det äntligen börjat. Längdskid-VM. Och skidskytte-VM. Jag är i eufori kan man lugnt säga.

Jag har alltid älskat att se skidor på TV. Favoriten är längdskidor. Min syster, Storstadsfilifjonkan, brukar hävda att jag planerade mina graviditeter och barnledigheter efter VM och OS. Jag antar att hon funderar om jag krossade mitt knä med flit för att kunna vara sjukskriven under evenemangen som nu sänds. Så illa är det inte. Men nästan.

Mitt intresse för TV-sända skidäventyr började redan på sjuttiotalet. Kan man någonsin glömma hur hela världen stannade då Ingemar Stenmark åkte nerför pisterna? Även i Finland höll man på den fåordige svensken. Arbeten stannade, lektioner avbröts och alla samlades runt TV-apparaterna. Det skreks och hejades och spänningen var olidlig. Då det hela var över återgick man till sina sysslor igen. Ett sådant fenomen och den gemenskap som vi alla kände tror jag aldrig vi upplever igen. Det var helt fantastiskt!

OS i Lake Placid 1980 glömmer vi heller aldrig. I längdåkningsspåret krigade Wassberg och Mieto på 30 km klassiskt. Det var giganternas kamp och Wassberg gick segrande ur striden med en hundradels sekund till godo. EN HUNDRADELS SEKUND. Efter det gjorde man om reglerna och ingen kan vinna med så liten marginal längre. Wassberg funderade att dela OS- guldet med Mieto men så blev det inte. Men heder till Wassberg som ville göra det!

Nu pågår VM-tävlingarna för fullt och jag njuter av varje sekund. Både Sverige och Finland har redan tagit guld och silvermedaljer, Sverige i skidskytte och Finland i längdåkning. Jag har en oerhört spännade TV-tid framför mig och jag skall verkligen utnyttja den till fullo. Det är knappt så jag hinner åka till min sjukgymnastik. Och mitt hjärta klappar, som ni kan se av bilden ovan, för Finland!