Trappor

Jag går i trappor som ett barn. Jag tar ett trappsteg i taget och det är mitt friska, högra ben som tar steget. Både på uppvägen och nervägen. Och med stöd av mina kryckor förstås. En sådan självklar sak som att gå normalt i en trappa omkullkastades i och med olyckan. De tre första månaderna efter olyckan satt jag i rullstol och sedan tog det ytterligare en månad innan jag fick gå i trappor. Allt som allt har jag i sex månader, på barns vis, gått i trappor. Men nu är en förändring på väg.

I går började jag en ny övning på sjukgymnastiken. Den justerbara trappan sattes ner till lägsta hålet, högt som en tröskel, framför ribbstolen. Min sjukgymnast L pekade med hela handen mot trappan och sa till mig att nu var det dags. Jag svalde hårt och tog en djup suck. Med ett krampaktigt tag om ribbstolen tog jag försiktigt mitt första steg på mitt svaga vänstra ben. Jag gick upp med min vänstra fot och tog steget ner igen bakåt med den högra foten. Det gick långsamt men det fungerade skapligt efter ett tag. Men sedan kom det stora provet - att stiga upp med högra foten och ner med den vänstra. Det fungerade inte alls. Det gjorde mycket ont och knäet svajade betänkligt. L fick sätta sig på huk och hålla ett stadigt tag om mitt knä under övningen för att jag skulle kunna genomföra den. Denna lilla övning var tung och mitt knä kändes som en fotboll då jag lämnade sjukgymnastiken igår. Men skam den som ger sig!

Nu har jag hemläxa till på torsdag. Min nya övning skall omsättas i praktiken här hemma. Allt för att jag så småningom, förhoppningsvis om några månader, skall kunna gå normalt i en trappa. Jag skall använda ett lexikon, i mitt fall ett exemplar av nationalencyklopedin, som trappsteg. Lexikonet placerar jag på golvet framför frysboxen som jag skall använda som stöd. Sedan skall jag gå upp och ner på mitt trappsteg några gånger om dagen. Ännu en spännande övning att utföra till mitt redan varierande gympaprogram här hemma. Det är tur ingen ser mig!


Illustration Tove Jansson.