Silas

Vi klarade aldrig av att begrava Silas vid björken i trädgården. Det var tänkt att han skulle få vila där. Där var vi hade planterat så många fina vårblommor. Det var en värdig plats för honom tyckte vi. Men så blev det aldrig. Bara tanken att han skulle grävas ner i jorden fick oss att rysa. Istället står Silas på bokhyllan inne i Mumins rum. I en fin brun urna med en guldros på.

Det var dramatiskt värre när Silas föddes. Jag skulle till jobbet den där morgonen och jag minns det så väl. Vid femtiden kom jag ner till köket för att göra frukost. Jag tände lampan och det såg ut som Stockholms blodbad på köksgolvet. På golvet låg tre små kattungar. Mer eller mindre levande. Maja, den ömma kattmodern, satt i vardagsrummet och brydde sig inte dugg om kaoset i köket.

Jag kunde snabbt konstatera att två av kattungarna var döda. Den tredje lilla ungen gnydde och var vid liv. Jag torkade av honom med en handduk och lade honom i lådan vid elementet. Sedan hämtade jag Maja och tvingade henne att ta hand om den lilla gråa ungen. Sedan plockades skurhinken fram och jag städade köket. De döda kattungarna virades in i hushållspapper och slängdes ut med soporna. Det fanns inget annat att göra.

Jag var nästan klar med köket då jag hörde ett svagt pip. Pipet kom från under köksbordet. Det var Silas. Jag hade inte sett honom innan. Nu var det bråttom. Han var iskall och mycket svag. Jag torkade honom varm och gav hjärtmassage. Silas piggnade till och jag lade honom hos Maja som frågande tittade på mig. Hon såg ut att undra var jag hittade alla dessa kattungar.

I början var Silas för svag för att äta själv. Vi fick tvångsmata honom med välling och pipett. Dygnet runt de första veckorna. Sådan omvårdnad om ett husdjur skapar starka band. Vi tog honom till vårt hjärta och vi bestämde att vi skulle behålla honom. Silas hade alldeles vit päls och han hade röda ögon de tre första veckorna. Både Mumin och jag hade precis läst Dan Brown´s bok "DaVinci -koden" så namnet Silas var ganska självklart.

Silas blev Mumins alldeles egna katt och växte upp till en strålande vacker katt med bländande vit päls och de klaraste blå ögon. Han var Mumins allt och älskades högt. Men lyckan skulle bli kort. Alltför kort. Vid ettårskontrollen konstaterades hjärtfel. Vi fick veta att han behövde mediciner varje dag och att han inte skulle bli så gammal. Men vi tog det med jämnmod. Att medicinera var inget problem och med tur fick vi kanske behålla Silas i många år. Så blev det inte. Silas blev bara två år.

Det var ett fruktansvärt väder den dagen vi var tvungna att åka in med Silas till veterinären. Snorkfröken kom och hämtade oss. Mumin och jag satte oss i bilen och i snöstormen körde vi in till staden. Det fanns ingen återvändo. Vi måste säga farväl till Silas. Veterinären lämnade oss ensamma med vårt avsked. Vi ringde till Lilla My som sovit hos Sniff den natten. Gråtande fick hon säga farväl till Silas per telefon. Vi grät alla som om våra hjärtan skulle brista.

Det var en tyst bil som kördes hem igen. Det kändes tomt. Men vi var glada att vi bestämt att vi ville ha hem Silas igen. Det kändes helt rätt. Nu blev det ju aldrig så att han fick sin utvalda plats vid björken. I stället är han med oss i vardagen. Han blickar ut över vårt hem och ser de nya katterna som lever hos oss nu. Vi vet att han gillar dem skarpt. Det känns så.


Illustration Tove Jansson.