Mullvadshögar

Då Mårran och Hemulen för något år sedan hälsade på en sommar undrade Hemulen vad det var stora högar jag hade i trädgården. "Mull-vadshögar", svarade jag, och funderade om Hemulen var helt bakom flötet. "Mullvadshögar!, skrek Hemulen, är du inte riktigt klok?! Hur stora mullvadar har ni egentligen här i Skåne??" Jag hade glömt att mullvadarna i Österbotten endast lämnar små högar efter sig och att våra mullvadshögar i Skåne måste te sig gigantiska. Hemulen var mycket skakad och funderade om han alls skulle våga sig ut i trädgården någon mer gång.

Och nu var det dags igen. Det började så smått med någon enstaka hög här och där i trädgården. Alldeles lagom så att man kunde ha överseende med det. Men för två veckor sedan hände något. Plötsligt dök det upp högar överallt. Stora högar av välmående jord över hela gräsmattan. Precis överallt.

Så här kunde vi inte ha det. Något måste göras. I lördags tog jag och Mumin tag i eländet. Vi klädde på oss och gav oss ut i trädgården. Jag gick försiktigt över gräsmattan och petade i högarna med mina kryckor. Mycket mer än så kunde jag inte göra. Det var Mumin som fick skotta upp jorden på skottkärran. Alla blomsterrabatter fick tillskott av ny, fin jord. Till och med rabarberståndet fick ta del av överflödet då vi inte kunde lägga mer på rabatterna.

Gräsmattan är nu fin och grön igen. Utan inslag av bruna jordhögar. Cirka femtio högar jämnades med marken och är nu ett minne blott. Vi nöjer oss med detta, Mumin och jag. Sätta ut fällor och gift till mullvadarna är inte vår melodi. Vi tror på ett liv även för mullvadar.



Illustration Tove Jansson ur "Trollkarlens hatt".