Skärbönor

Det är nu trettio år sedan jag åt stuvade skärbönor för första gången.  Jag hade inte en aning att dylika bönor fanns och det var en angenäm bekantskap.  Tyvärr ser man dessa bönor allt för sällan i butiken och lyckan är stor då jag råkar springa på dem.  Här om dagen, precis innan julafton, hade jag turen på min sida och idag skall jag tillreda dem så som min gamla svärmor Elna, nu 88 år, i Västervik lärde mig som ung flicka.

Skölj bönorna, bunta ihop dem och skär i tunna strimlor på bredden.  Sätt i kastrull och fyll på med vatten precis så det täcker bönorna.  Salta vattnet och koka bönorna ca 30 minuter.  Häll bort lite av kokvattnet och spara det.  Gör nu en redning på grädde och mjöl och häll över bönorna.  Peppra med vitpeppar efter behag.  Låt stuvningen koka upp och koka några minuter.  Om så önskas späd med mera grädde eller kokvatten.  Stuvningen serveras med fördel till stekt falukorv med kokt potatis.  Stuvningen är faktiskt utmärkt till allt stekt kött, fläsk, fågel och till det gröna alternativet quorn.

Det går bra att frysa in bönorna.  Koka dem enligt ovan men avbryt innan ni sätter i grädden och mjölet.  Frys in bönorna med spad i fryspåsar.  Jag brukar göra storkok på mina bönor och  fryser sedan in i lagom stora portioner som räcker till en måltid.  Sedan är det bara att plocka fram ur frysen, tillsätta gräddblandningen och låta koka upp.  Underbart, fantastiskt gott!

Nästa gång ni tittar i grönsaksdisken i er butik tycker jag att ni skall söka efter skärbönor.  Ni kommer inte att ångra er!  Smaklig spis!


Fotot tillhör muminmamman.     

Fåfänga

Jag förstår inte hur jag varje gång lyckas förtränga hur fruktansvärt svårt det är.  Och jag förstår verkligen inte att jag inte kan hejda mig då jag läser på baksidan hur man skall göra för att få bästa resultat.  För jag menar -  om det står att konsistensen på massan du skall applicera i ditt hår skall vara som gröt - då är det definitivt dömt att misslyckas.  Men, men.  Här sitter jag nu med henna i håret i klädsam duschmössa och hoppas att resultatet som skall vara klart om två timmar skall vara till belåtenhet.

Varför tar man till henna när det finns så många fina och användarvänliga toningsprodukter att välja?  Jo, för ibland - med många års mellanrum - får jag för mig att jag skall vara "ett med naturen" och väljer därför det "gröna" alternativet.  Och varje gång förbannar jag mitt val.  För det här med att använda henna är verkligen ingen lätt process.

Det börjar med att man kokar upp vatten och rör ner hennapulvret till en lagom tjock gröt.  Till det slänger man i lite olja eller honung och så ger man sig itu med arbetet.  Det står på paketet att man skall hålla till ovanför badkaret för det kommer att droppa.  Men hur skall man kunna göra det då man inte alls kan se hur man applicerar massan i håret?  Alltså håller jag till ovanför handfatet med badrumsspegeln framför näsan.  Plasthandskarna, som är ett måste men samtidigt ett hinder, åker snart av och nu gäller det att arbeta snabbt.

Hennagröten hamnar överallt.  I handfatet, på väggarna och på golvet.  Den fula t-skjortan man iklätt sig är full med fläckar och händerna har antagit en skum nikotinaktig/faluröd färg.  Fläckar i ansiktet, nacken och på öronen måste tas bort OMEDELBART annars sitter fläckarna kvar på huden i flera veckor.  Det gäller även fläckarna på golvet och väggarna, toalettstolen och duschdraperiet som aldrig försvinner om man inte är snabb nog.  Men det hindrar inte att man missar någon fläck och jag har nu snyggt hennafärgade tår på ena foten.

På förpackningen står det att man skall upprepa behandlingen varje vecka den första tiden och därefter skall  man göra det 2 ggr / månad.  Skulle inte tro det.

Illustration;  Little My by jossujb.             

Barbara

Tiden stod helt stilla där i köket hemma på Handelsesplanaden i Finland då jag hörde visan för första gången på radion för länge, länge sedan.  Min Gud!  Jag blev förförd, förstummad och helt svag i kroppen.  Vilken röst!  Vilken text!  Och inte kunde jag ana att det skulle dröja årtionden innan jag fick höra den igen.

Ibland var det som om jag nästan hade drömt att jag hört den.  Men jag kunde ju sjunga delar av den och melodin satt som gjuten.  Alltså måste den ju existera.  Och att det var Barbara Helsingius som sjungit det visste jag.  Men jag kunde inte hitta den och jag bodde redan på den tiden i Sverige och här var det inte någon som visste vem finländskan med den mörka stämman var.  Och mitt letande ledde ingenstans. 

Men jag kunde aldrig glömma den vackra kärleksvisan.  Då och då under årens lopp har jag kommit ihåg att leta på internet efter hennes inspelning men det har inte givit resultat.  Förrän igår.  Äntligen hittade jag rätt och jag ser att det är nio månader sedan Barbara själv lagt upp material på nätet.  Jag är så glad och jag är så lycklig och jag vill nu att alla skall lyssna och njuta.  Så därför delar jag med mig en länk till den vackraste kärleksvisan som finns.  Och jag hoppas att ni tycker om den.


Illustration; Moomin and his broken heart by Moomin-man.    

Adventsstormen

Så kom då första advent.  Julskyltning förbereddes i hela riket och även här i Skåne skulle vi gå man ur husen för att mysa, glögga, titta på tindrande granar och handla julklappar.  Så blev det inte.  I stället blåste det upp till rejäl storm och det utfärdades "klass 3-varning" i södra Sverige för första gången sedan 2007.  En ny "Gudrun" / "Per" svepte in och att vistas ute var inte att rekommendera.

Vi har haft ett omskakande dygn kan man lugnt säga. Tågtrafiken ställdes in, broar stängdes av, flyg- och båttrafiken gick på lågfart eller inte alls.  Tak har blåst av, vattnet har stigit flera meter och båtar har flutit in på land.  Träd, träd och åter träd har blåst omkull och vägarna fulla med grenar och allsköns bråte.  Och 80 000 människor är utan el nu på morgonen i södra Sverige.

Jag hade förberett mig som jag brukar göra då det stormar här ute hos mig.  Vatten i hinkar och termosar med kokat vatten.  Koll på ljus, ficklampor och spritkök.  Allt löst bråte var bortplockat från trädgården och sedan var det bara att sitta här och hålla tummarna att det inte skulle bli alldeles förfärligt.  Vinden kom dock från ett gynnsamt håll för min del och jag fick behålla både el och värme. 

Men visst blev det dramatiskt ändå hos mig.  I vindbyarna mättes det upp till orkanstyrka och takpannor åkte ner från mitt tak och ligger nu splittrade på marken.  Fasadbelysningen har blåst all världens väg och jag får ge mig ut och plocka glas då det ljusnar.  Julbelysningen i murgrönan hänger på trekvart och endast en tredjedel ser ut att fungera.  Två stora träd i kanten mot åkern ligger nu nerblåsta på min gräsmatta och jag har inte riktigt koll på hur det ser ut i trädgården i övrigt. Det kan i och för sig bero på att mina fönster är täckta av salt från havet och jag kan knappt se ut. Men i det stora hela har jag klarat mig bra.

Vinden har nu mojnat något men de vita gässen på havet går fortfarande höga.  Det verkar vara över för denna gång och tur är väl det.  Julskyltningen i kommunen flyttades till nästa helg och kanske, kanske kommer jag mig ur huset då!

Illustration Tove Jansson.

Knyttet

Så är hon äntligen här.  Knyttet.  Igår morse , klockan 05.01, kom hon till världen.  Nu är Snorkfröken och Snusmumriken världens lyckligaste föräldrar och vi alla runt omkring är världens lyckligaste familj.  Men det är klart att Knyttet skulle anlända med buller och bång.  För det är klart att det skall vara lite drama då en prinsessa anländer.  Och det är precis så det var.

Strax innan midnatt på onsdagskvällen fick jag ett sms av Snorkfröken som berättade att värkarna nu var igång och kom regelbundet med nio till tolv minuters mellanrum.  Hon skrev att om allt gick åt rätt håll så skulle de ringa mig då de åkte in till BB under natten.  Men ingenting hände under hela natten och jag sov mycket oroligt, vaknade varje timme och jag drömde t o m att de åkt in till BB och fått en pojke och det utan att ringa mig.

Morgonen kom och jag ville inte ringa och störa för jag trodde att även de blivande föräldrarna haft en orolig natt och behövde sova.  Då ringer telefonen.  Det är Snorkfröken.  Hon berättar att natten varit mycket dramatisk och jag faktiskt nu är mommo till ett litet knytt!  Och att allt hände i flygande fläng.

Under natten, berättade Snorkfröken, kom värkarna till att börja med regelbundet.  Men någonstans ändrades det hela och hon tyckte att hon fick svårt att "klocka av" intervallerna.  Hon hade plötsligt ont hela tiden och så gick vattnet.  Trodde hon.  Istället hade hon fått en störtblödning och nu blev det bråttom.  Snusmumriken ringde förlossningen som sa att var det ambulans som gällde.  In till förlossningen i ambulans och undersökning direkt.  Moderkakan hade lossnat, akut kejsarsnitt och Snorkfröken förlorade upp till två liter blod.

Jag blev helt svag.  "Men, fortsätter den modiga Snorkfröken tämligen piggt,  jag var vaken hela tiden och Snusmumriken klippte navelsträngen.  Personalen var helt fantastisk och narkosläkaren tog vår kamera och fotade alltsammans. Så nu är hon här, vår prinsessa, och hon är helt fantastisk." 

Tack gode gud för att Snorkfröken, Snusmumriken och Knyttet bor så nära sjukhuset!  Tack gode gud att allt gick så väl ändå! 

3675 gram.  50 cm.  Ett litet underverk som jag skall få träffa i hisshallen på sjukhuset idag.  Helt fantastiskt.  Helt otroligt.  Jag älskar dig redan lilla Knyttet!

Illustration okänd.            

Väntans tider

Jag hoppar till varje gång det ringer och jag slänger mig över telefonen.  Har jag ett missat samtal blir jag helt svettig och ringer genast upp .  Och jag önskar t o m att telefonen skall ringa nattetid.  Vad av detta kan man undra.  Har jag blivit spritt språngande galen eller har jag fått ett oerhört kontaktbehov?  Nej, nej, nej.  Den enkla anledningen är att jag skall bli mormor för första gången och Snorkfröken har snart gått en vecka över tiden.

Mormor.  Jag har nu haft nio månader på mig att smaka på ordet.   Och jag tycker faktiskt om det.  Mormor.  Mor mor.  Morr morr.  Mooor mooor.  Mommo. MOMMO.  Mommo får det bli.  För Mårran kallas ju också mommo av mina muminbarn så det kommer att falla sig så naturligt.  Och nu kommer Mårran inte att vara bara mommo längre utan hon och Hemulen blir gammelmommo och gammelmoffa.  Vad härligt det låter!

Alla förberedelser är klara.  Vi har gått igenom de undanstoppade lådorna med babykläder från då muminbarnen var små och Snorkfröken har tagit det hon velat ha.  Vi har tittat beundrande på de små fina täckena och lakanen med spets som Mårran en gång sydde till Snorkfröken då hon föddes för snart trettio år sedan.  Vi har skrattat och med klump i halsen har vi tryckt de små babykläderna mot våra kinder.  Härliga minnen från då muminbarnen var små kommer fram och allt känns som om det bara var igår.  Men så är det ju inte.  För nu är det Snorkfröken som skall bli mamma.

Nu bara väntar vi.  Men mest av alla väntar nog Snusmumriken och Snorkfröken.  Tänk att de skall bli föräldrar!  Tänk vad underbart det skall bli.  Nu kan du komma lilla babyn.  Du är så välkommen.


Illustration Moominbridge by Maria Hobbit.

Out of the blue

"Fråga henne du".  "Nää, kan inte du fråga henne"??  De tisslar och tasslar bakom min rygg och jag funderar lite grand vad de håller på med.  Jag har precis kommit in i den nya design- och presentbutiken på outletområdet och jag ser mig häpen omkring.  Det visar sig att det är gamla bekanta till mig som öppnat butiken och efter kramarna och lyckönskningarna går jag nu omkring och tittar.  Allsköns ting,  vackert och smakfullt utplacerade, lockar till inköp.  Så mycket prylar!  Så mycket att köpa!  Och så himla billigt!

Jag fortsätter min runda i den lilla butiken och ägarna följer mig hack i häl.  "Fråga nu"!!  Nu börjar tonen mellan de äkta makarna bli skarpare och jag funderar än en gång vad de sysslar med.  "Jo, det är så här att vi undrar om du vill jobba här hos oss" frågar M och huvudet guppar upp och ner på B när han frenetiskt nickar till hennes fråga.  Jag blir alldeles paff.  Det här hade jag inte väntat mig.  "Vi har tänkt ringa dig och så kommer du in här idag så nu passar vi på och frågar.  Vi vill ha någon lite äldre som är ansvarsfull och så där och då kom vi att tänka på dig.  Vill du?"  Tankarna ilar hit och dit men jag behöver inte fundera många sekunder.  "Det är klart jag vill"!

Nu står jag i butiken och kränger diverse prydnadssaker och bruksföremål till hugade kunder.  Och de är många skall ni veta.  Ryktet har gått att här har öppnat en liten affär med de mest fantastiska priser.  Det kommer folk från när och fjärran och de handlar som om det inte fanns en morgondag.  De plockar sina korgar och famnar fulla med saker som de inte visste att de behövde.  De fyndar och förser sig för man vet ju inte om man ångrar sig senare.  Och här är det inte så dyrt att göra felköp.

Nya varor kommer varje vecka och det är lika mycket en överraskning för oss som för kunderna vad leveranserna innehåller.  Det är mycket spännande att packa upp pallarna och även jag har drabbats av stora köpyran och måste nu lägga band på mig.  Även jag tror mig behöva både ditt och datt fastän mitt hem redan är belamrat med prylar.  Men det är svårt att låta bli att handla då priserna är så humana och åtgången strykande.  Nu har jag dock lärt mig att gå och sätta tillbaka mina undanlagda köp på hyllorna igen då jag har funderat på saken i några timmar.  Men den fördelen har inte våra kunder och tur är väl det!

http://myhomestyle.se/

Illustration Tove Jansson.   

Sådd

Hmm - ruccola i den krukan.  Romansallad i den där.  Och nu skall vi se. Isbergsalladen får dela kruka med ruccolan - det går nog bra.  Luktärterna placerar jag där och där och där. Och hur kunde jag ta så fel på fröpåsarna??  Jag stod ju på Plantagen och läste att det var låg luktärt och inte den klättrande.  Men då jag kom hem hade jag tre fröpåsar med klättrande luktärt och inget annat.  Men, men - det blir nog bra.  Jag placerar krukorna med luktärt strategiskt vid stuprör, murgröna och tidigt blommande kaprifol.  Där kan de klättra och ha sig och dofta så gott under den långa sommaren.

Hmm - den låga körsbärstomaten får dela den där stora krukan med den gula pärontomaten.  Åhh, vad gott det skall bli med söta, söta tomater i sommar!  Den storbladiga persiljan, som jag köpte hos tanten i grannbyn, gräver jag ner i samma kruka som den röda basilikan som doftar alldeles underbart.  Undrar om jag skulle ta och tigga en paprikaplanta av T?  Han har ju några stycken i sitt lilla växthus så kanske han delar med sig.  Paprika har jag aldrig prövat odla så det vore ju intressant att pröva på.  Jag får ta mig en promenad bort till honom så får vi se.

Men oj!!  Titta där då! Jag städar ur rosa uthuset och vad skådar mitt öga?!?  Svartvinbärsskotten som jag tog i smyg från grannfarbroderns buskar förra sommaren har visst klarat vintern i det rosa huset.  Jag hade sett på TV hur Camilla Plum gjorde så jag gjorde detsamma och stack ner några späda kvistar vid kanten av krukor som jag ställde i skuggan.  De små skotten fick en vattenskvätt nu som då och då vintern kom så åkte krukorna in i uthuset.  Där har de stått hela vintern, utan vatten och värme, och då jag städade ut krukorna så stod de bara där.  Fullt gröna och bra mycket större skall de nu få sin plats i solen längs väggen vid uthuset.  Inte klokt så bra det kan bli!

Hmm - om jag funderar efter så har jag nog fler krukor som jag kan så i.  Undrar just hur det skulle bli med spenat??  Eller smultron kanske??


Illustration Tove Jansson.     

Big mama

Så har då Mumin varit hemma i helgen och hälsat på.  Och jag har fått vara mamma och jag har fått pyssla om honom efter bästa förmåga.  Här har det gjorts mat och bakats i dagarna tre allt för att glädja det lilla livet.  Men det är precis som det skall vara.  Inte sant?

Fredagskvällen började med att vi gjorde en gryta.  Den gamla 70-tals klassikern "Kreolsk gryta" dammades av och Mumin fick kocka under min handledning.  Spanska goda korvar frästes i grytan och därefter åkte fläskfilén skuren i bitar ner.  Filén kryddades med salt och peppar och medan köttet tog färg skar vi paprika och cornichons i bitar. Vetemjöl pudrades över. Korvarna, paprikan, cornichons, oliver och syltlök slängdes i.  Till slut hälldes mellangrädde över alla godsakerna och grytan fick puttra medan den goda bulguren kokades klar. Gott!

Tidigt på lördagsmorgonen tog jag fram de tunna revbenen ur kylen.  I dubbla plastpåsar åkte olja, honung, soja,tomatpuré, vitlök och de mest skiftande kryddor ner.  Sedan fick påsen med revbenen ligga i kylen under hela dagen för att gotta till sig.  Under dagen gjorde vi en superenkel citroncheesecake och en härlig, saftig lasagne.  Även här fick Mumin vara kock allt under min handledning.  Detta för han skall lära sig att det inte är så invecklat att göra god mat.  Och han var mycket nöjd med sin insats.  Övning ger färdighet som det så riktigt heter.

Under helgen hann vi med långpromenad som gick genom slottsskogen, längs med havet, över hagar och åkrar. Solen sken men vinden var frisk och det gällde att ha koll på vindriktningen för att få den pinande vinden i ryggen längs med havet.  Tidigt på söndagsförmiddagen putsade Mumin mina fönster på utsidan allt medan jag supportade med skrapa och tidningspapper.  Ni kan tro att jag är nöjd över resultatet!  För äntligen  kan jag se ut genom mina fönster som efter vinters hårda stormar haft en hinna av havets salt på utsidan.  Nu är utsikten återigen vacker och fri.

Allt det roliga tar ju slut alldeles för tidigt och på söndagseftermiddagen styrde Mumin tillbaka till sin studentlya i Malmö. Men han åkte inte tomhänt för väskan var full med matportioner för en hel vecka.  Nu kan han plocka färdiglagad husmanskost ur sin frys när han vill.  Mat som är gjord med kärlek och omsorg.  Och det bästa är att hans muminmamma vet att han får i sig "riktig" mat ibland och inte bara "Pasta Rosso" à la fattig studerande.  Och det känns gott att veta!     

Illustration Профиль пользователя.

Trevande vår

Visst är det märkligt.  Jag förstår det inte riktigt själv varför det blir så här ibland.  Skriva som en galning en månad för att inte få en rad på pränt nästa månad.  Märkligt är vad det är.  Det enda jag kan göra är att hoppas på att ni saknat mig en smula.  En liten smula i alla fall.

Kanske är det så att allt skidande via TV;n har tagit ut sin rätt?  Alla dessa WM i både skidning och skidskytte och så den vanliga världscupen i respektive sport ända sedan i slutet på november.  Och det var knappt att jag fick jullov för hela cirkusen drog ju igång vid nyår igen.  Det är klart att man blir lite trött.  Men nu är det slut på eländet.  I helgen som gick sattes punkt för säsongens skidsporter och jag kan återgå till det normala igen.  Inte en dag för tidigt om jag får säga det själv.

Men jag har inte bara slappat i soffan ändå.  Inte alls.  Jag har faktiskt noterat att våren har kommit med stormsteg även om vi har haft något litet bakslag någon dag.  T ex noterade jag att lärkan var lite sen denna vår som varit kall och snörik.  Den tredje mars hörde jag en tapper lärka drilla i skyn och det var en vecka senare än vanligt.  Sedan har jag inte hört den fler gånger så kanske har den frusit ihjäl rent av?

Vintergäck och snödroppar blommar i skogen.  Penséerna står på trappan och rabatten mot havet är krattad.  I veckan har jag tänkt ta itu med rabatterna mot vägen om vädret blir som de lovat oss här i Nordvästra Skåne.  Då mumin kommer hem i helgen skall vi putsa fönster så jag kan se ut igen.  Och har jag inte hunnit fixa rabatterna innan dess så får han hugga i även där.  Han vet inte om mina små projekt men jag tror inte han protesterar så mycket. 

Och skulle han protestera kanske jag låter bli att servera honom min goda mat.  Eller så låter jag bli att ge honom födelsedagspresenten då han fyller år på fredag.  Nää, där skämtade jag allt.  Det är klart att han får mat och presenter.  Han är ju trots allt mitt lilla mumintroll!


Illustration Tove Jansson.        

 

Skidlycka

Det är inte så att jag vill vara kaxig.  Men jag är så oerhört lycklig och glad över de senaste två dagarnas framgångar för det finska skidlandslaget.  Vilken lycka att få fyra finskor bland de åtta främsta i gårdagens 10 km klassiska lopp och vilken lycka att få fyra finnar bland de 16 främsta i dagens 15 km klassiska lopp för herrar.  Igår tog bästa finska dam, Saarinen, bronset medan den bästa finska herren, Heikkinen, dundrade in och tog guldet idag.  Yihaaaaaaaaa!

Skid-VM i Oslo handlar ju inte enbart om längdskidning utan man tävlar även i backhoppning, stora och lilla backen, samt i nordisk kombination.  I backhoppning och nordisk kombination har Finland varit mycket framgångsrika genom åren men det är stopp med det nu.  Finland är inne i en generationsväxling i båda grenarna och det känns tungt och tråkigt då framgångarna inte kommer som man vant sig vid.  Även om man vet att finnarna inte kan prestera p g a skador och att en ny generation tagit över så förväntar man sig ett bra resultat ändå.  Det är självklart för mycket begärt och man skall vara glad att någon vill utöva dessa krävande sporter för sitt land och till min glädje.

Lika mycket som jag gläder mig över de finska skidmedaljerna lika mycket lider jag med de svenska nederlagen.  Stora, stora problem med skidorna och vallan gör att de svenska medaljerna inte tickar in så som vi alla förväntat oss.  Från att kickstartat VM med ett guld i sprint, Hellner, och ett brons, Jönsson, så får nu det svenska vallateamet gå en golgatavandring utan dess like.  Frustrationen är stor i TV-sofforna runt om i landet och i Vinterstudion analyserar man problemen fram och tillbaka.  Det vi kan konstatera är att det gått troll i svenskarnas skidor medan finnarna lyckats komma tillbaka efter sitt vallafiasko här om dagen.  Det måste vara fruktansvärt tråkigt för de svenska skidåkarna som kan prestera så mycket bättre.  Jag hade inte velat heta Larry Poromaa idag.

Mycket vill ha mer.  Nu inväntar jag medaljer i sprintstafetten så väl som i den vanliga stafetten på både dam- och herrsidan.  Kanske kommer det rentav medaljer på tre- och femmilen också?  Och då pratar jag bara om de finska medaljerna.  Får även Sverige till några medaljer så är det bara bonus så att säga.  Mycket vill ha mer.  Det kan inte vara lätt att vara idrottsman!


Illustration Kalle Strokirk.

Statusuppdatering

 

 

Jag hade inte en aning om att så många läste mina statusuppdateringar på Facebook.  Jag hade inte en aning om att så många började sin dag med att kika in på min Facebook-sida för att se hur jag börjat min dag med mitt svarta, svarta kaffe.  Men nu vet jag.  Jag får ibland rena rama kärleksförklaringar från vänner, både här i Sverige och i utlandet, som sänder mig en rad var de skriver att de älskar mina statusuppdateringar.  Jag får små noteringar från unga som äldre. Jag får respons från personer som jag minst av allt förväntat mig att skulle läsa mina inlägg.  När jag springer på någon på stan säger de innan de släpper iväg mig att de läser mina kaffenoteringar varje dag och att de formligen älskar dem.  Visst låter det härligt?  Själv tycker jag att de inte är så märkvärdiga men jag låter er ta del av mina statusuppdateringar från veckan som gått.    

 2011 02 27 

- 04.15 kom morgontidningen denna morgon. Svart som i en säck där ute och friska vindar. Nu svart, svart kaffe som jagar den mörka natten in i ny dag.

2011 02 26

- klockan lite över halv sju på morgonen och det är hur jävla ljust som helst där ute. Jag antar att det är ett vårtecken. Vi tar litta svart, svart kaffe på det! ;-)

 2011 02 25

är hur nöjd och belåten som helst nu då WM i Oslo har dragit igång. Här skall otroligt många timmar tillbringas på sofflocket de närmaste veckorna för att heja fram Finland och Sverige. Och Sverige, Sverige som ni gladde ett gammalt skidhjärta igår! Med stolthet i barm sörplar jag på det svarta, svarta kaffet som smakar sensationellt gott idag! :-)

2011 02 24 

har gått helt coco bananas på nykomponerad smörgås. Det svarta, svarta kaffet har avnjutits med Fazers fullkornstunnbröd (x-pris på ICA denna vecka) som fått en fyllning av hackad blandsallad & sockerärter (även detta till x-pris på ICA), liten klick smörgåspickles, hemodlade groddar, hackad rökt skinka & creme fraiche. Rör ihop och dra nga varv med svartpepparkvarnen. Bre´på, rulla ihop och ät. Mumma!

 2011 02 23

läser sonens statusuppdatering i Malmö och instämmer till fullo i hans inlägg; -
" undrar vad det är för vitt helvete utanför hans fönster..." Och jag som tagit av broddarna från stövlarna!! Stor, stor balja med svart, svart kaffe till tröst!!

2011 02 22

hatar då hon inte riktigt vet om det är den där tisdagen eller inte. Skall soptunnan ut eller inte? Ja.Nej.Ja.Nej.Hmm.Ja. Nu står den ute och väntar på sopgubben i alla fall och så får vi se vad som händer. Nu svart, svart kaffe för att lugna nerverna!

 2011 02 21 

- den kära minirut gör mig och det svarta, svarta kaffet sällskap ännu en morgon. Varför ändra ett vinnande koncept? :-)

2011 02 20 

- ännu en kall och vacker morgon. Läser morgontidningen och ser att 123-lottomiljoner gått till Råå. Då hoppas vi att det är dottern som lämnat in den raden! Men jag tror ju inte hon har spelkort förstås.... :-) Svart, svart kaffe får nog skölja ner den drömmen tror jag.

2011 02 19

- hela 8,5 minusgrader och absolut vindstilla denna arla lördagsmorgon. Efter en mångalen natt hoppas jag att solen flödar från en blå himmel idag! Nu svart, svart kaffe och morgonblaskan. :-)

 Illustration Tove Jansson.

Bygdens son

Här bygdens stolthet, Daniel Lemma, bördig från Nyhamnsläge utanför Höganäs, Skåne.  I detta lilla fiskeläge växte mina muminbarn upp och det gjorde även Daniel. Daniel är en synnerligen trevlig man, välkänd internationell musiker och det är trevligt att här höra honom sjunga på svenska.  Håll till godo!

Jacob Hård

Jag älskar Jacob Hård.  Så är det bara.  Nu tror jag förvisso att det hänger ihop med att jag älskar att utöva skidning från sofflocket och då är Jacob det absolut bästa tänkbara sällskap som finns.  Och då jag har svåra behov av friidrottande från samma soffa så är Jacob även där min bästa vän.  Jacob håller sig med synnerligen kompetenta bisittare, både i skidning och friidrott, och detta förgyller mina stunder framför TV;n än mer.  Så ni förstår att jag är mycket glad för denna kunnige, supertrevlige sportjournalist.

Men vi har haft våra svårigheter Jacob och jag. Det skall jag inte sticka under stol med.  För som i de flesta långa förhållanden så kan man tycka lite olika emellanåt.  Ett tag var problemen så stora att jag var tvungen att hålla mig till Eurosport under en hel skidsäsong!  Då var det riktigt illa och jag tog väldigt illa vid mig.  Jag hade svårt för alla bortförklaringar varför inte svenskarna lyckades med skidningen och varför alla andra drog nytta av att hänga på svenskarna medan svenskarna självklart skulle hänga på andra när tillfälle kom.  Än var det fel på vallan, än var det att de fick dra hela tiden medan ingen annan gjorde ett dugg.  Jag var så trött på alla påhopp om både det ena och det andra och det var med sorg i hjärtat jag var tvungen att byta kanal.

Men åren går och jag har lugnat ner mig lite grand.  Det räckte mer än väl att vara borta en hel skidsäsong från Jacob och SVT för att jag skulle krypa till korset igen.  Jag saknade Jacob något alldeles oerhört för det finns ingen som skapar en så härlig och gemytlig stämning i skidsoffan så som Jacob gör. Jag är kanske inte heller så känslig längre och jag har även noterat att det inte är Jacob som är tvärsäker i sågningar av allt och alla utan det är hans lille ettrige - om än mycket kunnige - bisittare Anders Blomquist som står för det.  Nu har ju också Anders blivit äldre och slipat ner de värsta kanterna även om han fortfarande kan komma med lite ogenomtänkta kommentarer ibland.  Men det kan jag ta nu för tiden.

Idag börjar WM i Oslo och jag skall njuta, njuta, NJUTA av varje skidsekund!  Jag skall mysa med Jacob och Anders och jag skall lyssna på deras förtroliga småprat med mig genom TV-rutan.  Åhh, så härligt vi skall ha det!  Nu är det inte lönt att försöka nå mig och gud nåde er om ni ringer mig under sändning.  Det är intet för intet som jag tidigare anklagats för att planerat mina barn och barnledigheter efter WM och OS.

Nu håller jag alla tummar för de helt otroliga skidåkarna.  Heja Finland!  Heja Sverige!  Nu skall vi visa dem (läs Norge) var skåpet skall stå!


Illustration från Hikipedia.

Stormarknaden

"Nää, jag skall inte ha så mycket.  Jag behöver ingen vagn.   Det räcker så bra med en sån här dragkorg för min del.  Vi ses sedan vid kassorna."  Jag nickar kort till U och så ger jag mig ut i stormarknadens labyrinter.

Nu skall vi se här.  Hmm,  två mango för 10 kr.  Det är ju billigt.  Det måste jag ha.  Och titta - tre passionsfrukter för en tia!  Ner i korgen med dem också.  Oj, en korg med sharonfrukter för 16 kr.  Det får jag nog också ta.  Inte för att jag riktigt har koll på hur och när man äter dem, men det är ju jättebilligt.  Jag fortsätter mot salladerna och blandar lite ruccola, babyspenat och mangold i en påse.  Hmm, jag tror jag tar lite färska champinjoner också.  Det går alltid åt.

Jag släntrar vidare mot mejeriprodukterna och tar en ekologisk lättmjölk.  Oj, det var ju jättebra datum på den!  Jag tar nog två, det är ju bra att ha hemma.  Hmm, ingen ekologisk grädde.  Men vad skall jag med den till?  Jag går vidare mot juicen och står och funderar en stund.  Tänk om man skulle köpa en sån där svindyr Brämhults juice?  Det har jag ju inte gjort på år och dar och de är ju så goda!  Och så är det ju helg också.  Jag fingrar på flaskorna och söker långt bak för att få ett bra datum och så ligger morotsjuicen i korgen.

Jag fortsätter till nästa gång med mejeriprodukter och där stöter jag på en yngling som fyller på varor.  "Har ni ingen ekologisk grädde?" hör jag mig själv säga och gossen pilar iväg för att kolla läget.  Medan jag väntar får jag syn på risifrutti på hyllorna.  Risifrutti!  Men guuud så gott och så många smaker det finns nu för tiden! Risifrutti har jag inte haft hemma sedan barnen behövde mat till skolans utflykter och det är ju några år sedan om man säger så.  Jag är mycket exalterad och nöjd plockar jag ner två risifrutti i korgen innan ynglingen är tillbaka med den ekologiska grädden som jag bett om.  Jag tackar honom översvallande för hjälpen och medan jag går vidare funderar jag på vad det nu var jag skulle ha grädden till.

Men oj!  Så fina laxtournedos!  Jag stannar till vid fiskdisken och låter mig förföras av utbudet och plötsligt har jag bestämt mig.  "Jag tror jag tar en sån där med kräftröra och kaviar" säger jag till kvinnan bakom disken och så ler jag lyckligt.  Det är ju fredag, gu´ bevars, så lite lyx kan jag ju unna mig tänker jag och skall precis gå vidare då min blick fastnar på en stenbit.  "Men oj", hör jag mig själv säga, "det var ju värst vad stenbiten är billig!  Jag tror jag tar den där som inte är så stor och så kan jag göra stenbitssoppa i morgon.  Kanske du kan flå den till mig också?"

Nu har jag helt bestämt spårat ur men det är bara att gilla läget.  Tillbaka till grönsakerna, nu då jag tydligen skall göra fisksoppa, och jag inhandlar potatis, fänkål och schalottenlök.   Därefter ilar jag till köttdisken och låter mig lockas av tunna revben, som kostar nästan ingenting, och det kan ju vara bra att ha hemma om  Mumin kommer hem snart och vill ha just revben.  Medan jag står där och marinerar revben i tanken känner jag doften av tacos komma.  Runt hörnan står en ung flicka och demonstrerar maträtten ifråga och jag springer fram till henne.  "Kanske får jag smaka?  Tack så mycket , jag tror bestämt jag är lite hungrig och nä, men oj, har du tre olika styrkor på salsan? "  Jag pladdrar på som en idiot och innan jag lämnat henne har en extrahot salsa landat i korgen.

Hmm, nu skall vi se.  Kanske skall jag göra fisksoppan med tomater?  Jag böjer mig ner och tar Muttis finfina hela tomater på burk.  Men oj, titta där!  Muttis krossade tomater i trepack till kanonpris. Ner med dem också.  Nu börjar korgen bli mycket full men jag ångar på som i trans.  Men oj! Jag glömde visst Ramlösa som jag varit sugen på så himla länge och jag vänder tillbaka.  Minsann!  Har de inte Ramlösa till finfint pris för tre stycken 1,5 liters flaskor!  Jag tvingar ner flaskorna i min redan överfulla korg och jag är mycket nöjd med mig själv. 

På min väg mot kassan hinner jag fylla på med två byttor glass fast jag bara skulle ha en.  Jag fyller på med än mer potatis, jag köper choklad och minsann slank det inte ner lite fryst kyckling i den överfyllda korgen?  Jag fyller tre stora kassar med matvaror och jag stapplar lätt förvirrad ut till parkeringen.  Hur i jesse namn kunde det sluta så här??


Illustrationer från Moomin characters. 

Miss Li

Blommande februarifönster

Det är inte så att jag vill vara skrytsam eller så.  Men jag tyckte liksom att det var på plats att informera och visa upp att tolv av mina aderton orkidéer blommar.  De är så granna där de står och kråmar sig i mina fönster så att hälften hade varit nog.  De hade kunnat blomma än yppigare än bilderna visar för jag har tyvärr lyckats med bedriften att bryta av flera blomsterstänglar på blommorna.  Allt detta då jag i min iver försökt tvinga de ömtåliga stänglarna att växa rakt och tagit i för hårt då jag försökt klämma fast dem vid käpparna.

"Vilka orkideer, what do you do.. " undrar en Facebookvän då jag lade upp bilderna där igår.  Ja, inte gör jag mycket - det kan jag upplysa om och mitt svar blev så här;  " Jag gör inte så mycket faktiskt. Blommorna står i norr och öster fönster. Ingen eller mycket knappt med värme på under fönstren. En dryg msk vatten varje söndag och glömmer jag så ger jag då jag kommer ihåg och fortsätter på söndagar som vanligt igen. Jag ser nogsamt till att inget vatten kommer i bladvecken och jag ger vattnet uppifrån. Då blir de så här fina och de blommar om och om igen. :-) "   

En annan FB-vän skrev kommentaren; "Orkidéer...men snöfritt!!!! Surt!"  Jag måste här upplysa om att denna vän är en karl så han såg nog inte skönheten i bilderna utan såg endast att marken var bar utanför mitt fönster vilket den inte är var han bor.  Även en annan FB-vän skrev om snötemat och nämnde orkidéerna i förbifarten på detta vis; "Såå fiiina, men har ni ingen snö??" 

Det där med att orkidéer skulle vara "tantblommor" det tar jag med en nypa salt.  För jag är ju beviset på att det inte stämmer, inte sant?  (Här vill jag nu att ni nickar instämmande där ni sitter och läser framför era skärmar.) I vilket fall som helst så är jag lycklig och glad över mina fina orkidéer.  Nu hoppas jag att de blommar länge än och att de fortsätter pryda mina fönster tills våren är här.  Så håll till godo med mina foton på mina fina orkidéer.  Delad glädje är dubbel glädje! 


Fotona är Muminmammans privata.

Madama Butterfly

Redan i början av november var det bestämt.  Vi var alla överens om datumet, det såg ut som om inga arbetsresor till fjärran länder var inbokade och alla kunde komma.  Biljetter inhandlades till vår lilla muminfamilj och en lång väntan fram till första helgen i februari började.

I helgen var det så dags.  Snorkfröken och Snusmumriken bokade hotell i Malmö, Lilla My och Sniff hade kommit ner från Stockholm och tillsammans med mig trängde vi ihop oss i Mumins lilla studentlägenhet för en natt.  Innan lördagens stora föreställningen samlades vi allesammans hemma hos Mumin för en kaffestund och med stor aptit åt vi de grymt goda fastlagsbullarna från Mäster Hans som Mumin inhandlat dagen till ära.  Där efter gjorde vi oss snabbt i ordning och så bar det iväg.

Malmö Opera var fylld av festklädda människor denna afton och luften surrade av förväntan.  Vi sökte oss till våra platser på balkongens första rad och vi blickade ut över den fyllda salongen.  Inte en stol var ledig och det var ju inte så konstigt eftersom recensionerna hade varit fantastiska och detta var den absolut sista föreställningen.  Jag tänkte i mitt stilla sinne att det var en himla tur att vi köpt biljetterna i så god tid!  Jag suckade av välbehag och lutade mig tillbaka i stolen.  Föreställningen kunde börja.

Så vackert.  Så himla vackert. Scenografin var avskalad och med små, små medel skapades en vacker inramning till Puccinis opera.   En fantastisk Madama Butterfly, som denna kväll gestaltades av Elsebeth Dreisig, sjöng som en gudinna.  Jag rördes till tårar både en och två gånger och jag hoppades att min fina make up inte helt skulle förstöras.  I pausen åt vi våra förbeställda tapas och drack vårt vin.  Jag tittade på min lilla familj och jag gladde mig så att vi allesammans kunde dela denna operaupplevelse.

Andra akten bara flög iväg och föreställningen fick stående ovationer som aldrig ville ta slut.  Vilken föreställning!  Vilken härlig operakväll!  Med tårfyllda ögon stapplade jag ut från salongen och jag kände mig så lycklig, så lycklig.  Det här var den bästa operaföreställningen jag sett på ett tag.  Så enkelt är det.

Vi vandrade vidare i den ljumma Malmökvällen till den franska bistron var vårt bokade bord väntade på oss.  Här fortsatte sedan kvällen med mera njutning men för magen denna gång.  Tack min älskade lilla muminfamilj för en fantastisk kväll.  Jag älskar er!


Illustration:  Muminmamman by Pandorra.   

Fastlagsbullar

Stora och pösiga.  Absolut dagsfärska är ett måste.  Lagom med marsipan och mycket grädde.  Ovanpå skall locket vara tunt och pudrat med florsocker.  Fastlagsbullar.  Fastlagsbullar!!  Finns det något godare?  Jag är inget stort kakmonster även om jag är en riktig sockergris.  Men det finns ett undantag då det kommer till kakor och bullar och det är just fastlagsbullar.  Finns det något mer njutbart på jorden?

I veckan som gått köpte jag min första fastlagsbulle för säsongen.  Nu för tiden har ju fastlagsbullen en säsong som sträcker sig från mellandagarna fram till mitten på mars och ingen kan vara lyckligare än jag för detta etikettsbrott.  Jag kommer med fasa ihåg tiden då fastlagsbullar endast såldes under fastlagsveckan och endast då.  Det är en tid som jag inte önskar tillbaka.

Jag är en riktig expert då det kommer till fastlagsbullen, om jag får säga det själv, och den absolut bästa fastlagsbullen görs i Malmö hos Mäster Hans.  Alla ni som bor och jobbar i Malmö skall veta detta och ni måste passa på och handla mästerverket på konditoriet vid Stortorget medan tid är.  Tyvärr är detta också den absolut dyraste fastlagsbullen som finns men ibland måste man stå över sådana saker.  Så köp och njut så länge ni kan era lyckostar där nere i Malmö!  Jag är oerhört lycklig att Mumin nu bor i Malmö och att jag därför har godtagbara skäl att åka så långt för att handla en bulle!

Men det är inte säkert att en dyr fastlagsbulle smakar bättre än en billig variant.  Många gånger har jag misstroget tittat på den dyra konditorivarianten som jag nyss huggit tänderna i och nästan brustit i gråt.  Torr och eländig, för lite grädde och för mycket marsipan.  Och dessutom dyr!  Nej, det finns inte ord för hur ledsen och besviken man blir då man råkar ut för något sådant.  Det man lär sig av dylikt är att man vet att man aldrig någonsin handlar en fastlagsbulle där igen.  Jag är så glad att bullen jag köpte i veckan till ett ytterst modest pris på min lokala Ica-Kvantumbutik var alldeles, makalöst god.  Men det visste jag ju att den skulle vara för det var ju inte precis första gången jag inhandlat en fastlagsbulle där .

Nu får vi se hur många fastlagsbullar jag kommer att klämma i mig denna säsong.  Kanske inte så många som jag har gjort en och annan säsong tidigare men några till blir det nog allt.  Och det jag kan lova är att en eller annan av dem kommer att komma från Mäster Hans!

PS.  Mäster Hans har även en filial på Limhamn.  DS.


Illustration Tove Jansson.

Biblioteket

Jag kan ännu känna doften och jag kan fortfarande känna förväntningarna som jag hade när jag öppnade den tunga dörren.  Väl inne och i den långa trappan upp kände jag den kompakta tystnaden och när jag öppnade den vackra glasdörren hoppades jag att lyckan skulle stå mig bi.   Hoppas, hoppas att precis de böckerna jag ville ha fanns inne!

Ända sedan jag var en liten flicka har jag älskat att gå till biblioteket.  Hemma i Vasa låg det vackra, pampiga biblioteket fem kvarter hemifrån. En eller två gånger i veckan gick jag dit.  År ut och år in.  Jag brukade variera vägen dit och hem.  Den ena vägen gick esplanaden ner, via torget, och vägen tillbaka gick via brandgatorna som tog mig ända hem.  Lite rädd kunde jag vara att ta brandgatorna då jag var liten för det kunde ju hända att en och annan fyllgubbe stod bakom någon av de upp-pallrade båtarna och tog sig en sup.  Sådan kunde vara lite skrämmande då man var sju, åtta år.

Min resa genom böckernas värld har gått från barnböcker via ungdoms-böcker fram till skönlitteratur och memoarer.  Jag har plöjt igenom "Spöket Laban", "Barna Hedenhös", "Tintin" och "Asterix" för att gå vidare till "Fem-böckerna", "Kitty-böckerna", "Lotta-böckerna" och "Huset på prärien"-serien.  Oh, så härligt det var att längta till nästa bok i en serie för att sedan formligen sluka den då man äntligen fick den.  På den tiden, i slutet på sextiotalet och på sjuttiotalet, fanns ju inte allting tillgängligt och man hade förmånen att få längta något förskräckligt efter någonting.  Vilken underbar känsla!

Jag älskade verkligen det gamla, vackra biblioteket i min hemstad.  Den ståtliga byggnaden från 1936 i funkisstil med vackra hårda golv, vackra glasdörrar till de olika avdelningarna, vördnaden, tystnaden och lukten.  Allt!  Besöken här gjordes med någon kamrat, ibland var jag ensam.  Nu som då vågade man sig över till vuxenavdelningarna och referenssalarna och ibland var man riktigt modig och bad att få lyssna på någon utvald skiva i hörlurarna.  Ibland spelade vi spel såsom "Fia med knuff",  "Kina-schack"  eller schack vid något av de rangliga borden och ibland tog äventyrslustan vid och vi satt och hängde över kartböcker och reste i fantasin.  Men även det skulle göras under tystnad och det respekterade vi.         
Jag läser fortfarande mycket och även idag går jag en eller två gånger i veckan till biblioteket där jag bor.  Mitt "nya" bibliotek är inte alls så vackert som mitt "gamla"  bibliotek och jag sörjer lite grand att det är så.  Men kanske är det något barn som om fyrtio år skriver med kärlek om det här biblioteket.  Vem vet?  Kanske blir det så? Jag skulle nog tro det!


Foto 1:  Vasa stadsbibliotek
Foto 2:  Ryskt foto

Morgonmöte

Jag stannar till och lyssnar.  Jag är inte helt säker men det lät precis som ett litet gnyende.  Men det är alldeles tyst,  jag inbillade mig säkert,  och jag fortsätter att gå till min postlåda i den svarta morgonen.  Då hörs det igen.  Ett försiktigt mjaumjau och nu är jag helt säker.  Visst är det en katt någonstans där ute!  Och mycket riktigt!  Jag ser en svart skugga i diket och jag förstår att det är en av vildkatterna som pratar med mig.  Jag lockar på katten men den vill inte komma fram.  I stället går den en bra bit ifrån mig men den pratar hela tiden.  Det är den skygga svartvita årsungen och det är första gången som den överhuvudtaget ger något ljud ifrån sig.  Jag lämnar tidningen på grannfarbrorns dörr och går sedan in till mig.

Jag undrar om den är hungrig.  Mina katter smaskar förnöjda på sin frukost och jag tänker på den lilla katten där ute i kölden.  Jag vet att grannfarbrorn nu ger vildkatterna mat igen men jag kan inte släppa tanken.  Jag har ju sett hur den svartvita årsungen får sitta och vänta på sin tur vid matskålarna allt medan de äldre vildkatterna äter tills de är mätta.  Och har han tur får han äta det som finns kvar. 

Nu funderar jag inte längre och jag tar en matskål och fyller den med det svindyra kattfodret.  Jag går ut igen allt medan jag skramlar med skålen så att torrfodret dansar mot skålens kanter.  "Kom, kom, kisskiss kisse-missen nu skall du få mat!" lockar jag.  Det är alldeles tyst där ute men jag är helt säker på att katten lurar någonstans där ute i buskarna och ser vad jag gör.  "Kom, kom" lockar jag  innan jag går in i värmen igen.

Jag släcker lampan i matrummet och sätter mig fönstret för att titta.  Efter en liten stund tittar ett litet ansikte försiktigt fram vid husknuten och den lilla kattungen smyger fram.  Han slänger sig över matskålen och äter som om han var rädd att maten skulle försvinna framför ögonen på honom.  Efter en liten stund är han klar och han ger sig genast av igen.  Han försvinner ut i den svarta morgonen och ser sig inte om.

Nu träffas vi nästan varje morgon den svarvita årsungen och jag.  Vi ses bara på avstånd och han är fortfarande lika skygg.  Men han pratar med mig varje morgon och jag undrar så vad han har på hjärtat.


Illustration Tove Jansson.