Svinasprutan

Det kändes som då jag var liten och satt på en äng med en prästkrage i min hand. Älskar, älskar inte. Älskar, älskar inte. Ju färre kronbladen blev desto närmare kom ödet som jag hade i min hand. Jag sneglade mot slutet och försökte lista ut vad resultatet skulle bli. Älskar, älskar inte. Älskar. Inte.

Men nu gällde det något helt annat. Sprutan. Svininfluensesprutan. Svinasprutan. Det hade blivit min tur i den strikta turordningen och nu var jag tvungen att ta ett beslut. Skall jag? Skall jag inte? Ångesten red mig och ju närmare dagen kom desto mer tankar snurrade i mitt huvud. För. Emot. För och emot. Fördelar. Nackdelar. Skall jag? Skall jag inte?

Jag läste artiklar i tidningar och på nätet. Jag googlade varje dag för att se om något nytt angående vaccinet hade kommit upp som jag var tvungen att veta. Jag pratade med vänner och bekanta. Jag pratade med barn, syskon och föräldrar. Jag pratade med allt och alla och allesammans hade de sin åsikt. Och det har de ju rätt till. Somliga skulle ta sprutan och andra skulle inte. För och emot. Fördelar. Nackdelar. Skall jag? Skall jag inte?

I tordagskväll, dagen innan sprutan, funderade jag ännu ett varv. Jag kom fram till att om jag hade varit äldre och över sjuttio och blivit erbjuden det vanliga influensavaccinet då hade jag tackat ja till det. Nu blev jag erbjuden ett vaccin mot en influensa som var långt farligare och varför skall jag då tacka nej? Även om jag inte rör mig bland folk, är noga med handhygien så kan jag faktiskt drabbas och det kan gå riktigt illa. Och det har jag ingen lust med. Så det fick bli sprutan.

I fredags var det dags. Men innan jag åkte in var jag tvungen att prata med pappa Hemulen och diskutera saken än en gång. För och emot. Skall jag? Skall jag inte? Som den kloka person Hemulen är så sa han till mig att det här det kan bara jag bestämma. Och sedan får jag stå för mitt beslut. Mamma Mårran var inte hemma men även hon hade sagt samma sak. Jag måste själv bestämma. JAG MÅSTE SJÄLV BESTÄMMA.

Jag åkte in och tog min spruta. Ett litet stick i armen och sedan var det över. Jag har klarat mig utan större biverkningar och det är jag mycket glad för. Öm arm, huvudvärk i två dygn och dålig mage. Det är allt. Och det kan jag stå ut med. För alternativet - det är mycket, mycket värre!


Illustration Tove Jansson ur "Trollkarlens hatt". Mumintrollet har förvandlats till oigenkännlighet, gråter i Muminmammans famn och ber henne känne igen sitt eget mumintroll. Vilket hon gör förstås som den goda moder hon är.