Fredagspromenaden

"Nej, vet du, jag tror inte jag vill gå ut och promenera idag. Det är ju så grått, disigt och tråkigt. Vad vill du göra?" Jag pratar med U i telefonen denna fredagsförmiddag och jag hoppas väl långt där inne att hon inte heller är upplagd för en promenad. "Men jag vill ut och gå! Kommer du förbi och hämtar mig?" U låter så glad och jag trycker tillbaka lättjan och svarar; "Jahaa, men självklart! Vill du ut och promenera så är det klart vi gör det och det är säkert riktigt skönt där ute!" Jag klär på mig och går bort till U.

Dörren står öppen och U står i dörröppningen och snörar sina skor. "Där är du ju! Nu ger vi oss av. Skall vi ta vägen genom slottsparken och kanske bort till kärleksstigen?" Jag nickar jakande som svar på U;s fråga och så ger vi iväg. Vi går genom parken och ner i skogen. Det är milt ute men vinden som kommer från öst går genom märg och ben. Vi går längre ner i skogen i lä för vinden och vi pratar som vanligt om smått och stort. Snart är vi framme vid kärleksstigen men ingen av oss har lust att svänga in där och vi går ner till hamnen i stället.

Vi sätter oss på bänken vid bastun och tittar ut över Öresund. Vi betraktar trutarna som flyger i vinden och vi funderar över de två segelbåtarna som fortfarande inte är uppe på land inför vintern. Långt där borta ser vi en motorbåt som snabbt tar sig fram mot den danska kusten. Vi undrar vad det är för en galning som är ute på havet denna årstid och vi kommer fram till att det säkert är någon som skall proviantera i Danmark. Plötsligt trollar U fram en termos ur sin väska. Hon plockar fram två koppar och en liten kakburk. Ur termosen häller hon upp varm glögg i kopparna som är preparerade med mandel och russin. Hon öppnar kakburken och bjuder på hembakade pepparkakor. Vilken överraskning! Jag blir alldeles varm om hjärtat. Vi mumsar glatt i oss och fortsätter filosofera över livet där vi sitter på vår bänk.

Längs den gamla vägen upp mot skånelängan vid havet, över fäladen och via stigen på åkerkanten går vår väg hemåt igen. Snart når vi slottsskogen och mödosamt går vi upp för den sista backen som aldrig verkar ta slut. Glöggen värmer fortfarande i magen när vi skiljs åt. Med vinden i ryggen fortsätter jag längs den stora vägen hem till mig. Jag känner mig lyckligt lottad och sänder en tacksam tanke till U som gjorde denna trista decemberfredag till något alldeles extra.

Illustration på Filifjonkan i en upphottad version.