Luciamorgon

Bråttom, bråttom. Är alla sakerna med? Tomtedräkt, lucialinne, luciakronan, stjärngossestrut, tärneljus och tomtelykta. Barnen är förväntansfulla och kan knappt bärga sig tills vi skall åka till dagis och skolan. Påklädningen av ytterkläderna går lekande lätt och vi ger oss iväg. Det är becksvart ute, barnen är ivriga av förväntan och äntligen är vi framme. Vi går in i byggnaden, jag lämnar över barnen till personalen och sedan fortsätter jag in till samlingsrummet. Det är ett dämpat sorl i rummet som doftar av stearin och gran. Vi sitter och väntar i mörkret, föräldrar, syskon och mor - och farföräldrar. Och så hör vi äntligen de späda barnrösterna. Starkare, högre och allt närmare kommer sången och plötsligt är luciatåget inne i rummet. Sankta Lucia, Sankta Lucia!!

Var är de? Halsar sträcks i luften och vi söker våra barn med blicken. Ivriga föräldrar ställer sig i vägen för oss andra för att filma och ta foton. Kamerablixtrarna lyser mer än tärneljusen och vi vinkar mer eller mindre diskret då vi änligen hittar våra barn i luciatåget. Strålande, leende barn vinkar glatt tillbaka och fortsätter stolta framåt i ledet. Lucior, tärnor, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar. Lyckan är total och äntligen får de visa upp sig och sjunga sångerna som de övat på så länge.

Vi sitter och lyssnar andäktigt till luciaframträdandet och de små liven sjunger så glatt. Visst haltar sången en smula och det är inte alltid de är på samma vers. Men vad gör det när ättelägget står där framme i högen av barn och skruvar på sig, svänger med tomtelyktan eller rättar till tärneglittret som kasat ner över ögonen. Lyckan är fullständig när barnet än en gång frenetiskt vinkar till mig för att jag inte skall glömma att han eller hon faktiskt är med där framme och sjunger.

Sångstunden tar slut och luciatåget lämnar oss. Nu är sången än mer haltande för nu är det bråttom till nästa begivenhet. Det vankas lussebullar, pepparkakor, saft och kaffe och det får inte missas! Uppträdandet är över och vi sitter och myser i den arla morgonstunden med våra trötta barn. De kryper upp i våra famnar, knaprar på sin lussebulle och lutar sina huvuden mot våra bröst. Sömnigt frågar de om jag såg att de vinkade till mig. Flera gånger.

Visst var det fint! Visst var det underbart! Och visst var det väldigt länge sedan jag var på luciafirande. Nu är de vuxna mina barn - Snorkfröken, Mumin och Lilla My. Så jag får väl vänta på bättre tider. Så att säga.