Kattungarna

Jag vet inte vem som är lyckligast egentligen.  Är det den sura rödhåriga kattungehataren Cajsakatt eller är det den ömma men något slitna modern Elsakatt?  Eller är det kanske rentav den hårt prövade kattmormodern Muminmamman?  För det är bara att konstatera.  Hur sött det än må vara med kattungar så är man riktigt trött på dem då tolv veckor har gått.

Nu har det gått tre veckor sedan kattungarna lämnade boet och vi har återgått till normala rutiner i huset.  Plötsligt kan dörrarna vara öppna till alla rum och man behöver inte längre tänka på att stänga till toalettdörren ordentligt.  En stängd toalettdörr är skitviktigt (!) för det vore en kat(t)astrof om en liten kattunge gått och dränkt sig i toastolen.  Nu är det ordning och reda i köket igen för nu står inte köksstolarna mitt på golvet längre för att hindra de små liven att kliva upp på köksbord och diskbänkar. Jag slipper också att gå in i stolarna stup i kvarten och få blåmärken på mina mjuka lår. Och äntligen kan jag gå mot köket utan att ett gäng kattungar dundrar fram och hotar att välta omkull mig för femtioelfte gången i tron att jag skall ge dem mat än en gång. 

Allt är mycket lugnare i huset nu och katten Cajsa smyger inte längre runt hörnen och kikar fram för att se om det är fritt fram för henne att gå på lådan. Till hennes stora förvåning är det plötsligt inte lång kö till kattlådan och till min stora glädje slipper jag städa ur densamma stup i kvarten. Det sitter inte heller längre ett gäng vilt jamande kattungar och hetsar mig att ställa fram kattmaten fort, fort utan allt går stilla och lugnt till väga vid kattbespisningen.  Jag behöver inte längre ha utspisning av kattmat i två rum för att hindra små och stora katter att äta ur varandras skålar. Katten Cajsa och katten Elsa äter lugnt och fint sin kattmat ur sina egna skålar utan att undra om det är någon katt som eventuellt har godare mat i sin skål.  Ja, allting är definitivt mycket lugnare i huset nu.

Men visst saknar jag de små liven - det måste jag erkänna.  För nu kommer jag inte på någon liten kattbuse som tränar sig att ta sig upp på diskbänken med att ta fart från andra ändan av köket i tron att hastighet kan uträtta underverk.  Jag kommer inte heller på någon liten buse som forcerat det sista hindret och försiktigt smyger upp för de höga trapporna till ovanvåningen för att se vad som kan finnas där uppe. Det är heller inte någon liten kattunge som tuggar på mitt hår eller anfaller mina tår under den mjuka filten då jag skall försöka vila en stund. Det kryper inte heller längre upp tre små kattungar i min famn och lägger sig tillrätta för att sova då jag skall se på TV om kvällarna.   Och det är inte heller något litet mjukt nystan som somnar så stilla under mina haka medan filmen på TV går mot sitt slut.

Visst är det härligt med kattungar och visst kan man bli trött på dem också.  Men det bästa är att man glömmer bort det jobbiga och bara kommer ihåg det mysiga om ett tag.  Och snart börjar man längta igen och kan knappt bärga sig tills nästa kull med ungar gör sin entré.  Till sommaren skall vi väl ge oss på det igen kan jag tänka mig och då skall det bli så himla kul!  Men jag tänker inte tala om det för den rödhåriga Cajsakatt!


Fotona är muminmammans privata.