fredag 31 juli 2009

Samtalet

Får se - vad är klockan? Hmm, åtta och trettio. Jag tittar på telefonen som ligger på matbordet brevid mig. Nää, då ringer han inte än. Jag fortsätter och äta min frukost med färska bär, keso, vaniljyoghurt och frön och bläddrar vidare i mina morgontidningar.

Men visst är det något som är lite konstigt. Mellan elva och ett. Då brukar han aldrig ringa. Det brukar ju vara mellan tio och tolv. Och ibland så ringer han innan det. Det är bäst att vara på den säkra sidan. Telefonen får följa med mig vart än jag går denna förmiddag. För jag vill ju inte missa hans samtal.

Förmiddagen rullar på. Jag tänker på honom hela tiden. Det har jag gjort de senaste veckorna förresten. Tänkt på vad jag skall säga. Tänkt på vad jag inte får glömma. Jag har skrivit ner stolpar på papper så jag skall få med allt. För det kan ju bli lite uppstressat ibland och då är det så lätt att glömma. Glömma allt som har snurrat i huvudet den senaste månaden. Vad som är viktigt för mig och som jag vill berätta för honom. Stolpar på papper är bra att ha om jag tappar bort mig.

Och så ringer han då äntligen. Tolv noll tre. Men så stressad han låter. Så forcerad. " Hmm , jag ser att jag har dig på min telefonlista här" säger han lite bryskt och jag kommer helt av mig. Jag vill ju prata med honom om min arbetssituation och han verkar inte alls speciellt intresserad. Jag tappar tråden helt och jag undrar i mitt stilla sinne om han ens kommer ihåg mig. Jag säger lite nervöst till honom att vi har ju träffats och sedan pratat i telefon en gång eller två. "Jo, vi har ju träffats en gång" säger han. Men det kan han ju faktiskt läsa i min journal. Han behöver inte alls komma ihåg mig för det. Nu tappade jag fokus totalt. Det här kändes inte bra. Jag menar - han var ju bara doktor nummer åtta som jag hade träffat det senste året på ortopeden. Och då hade jag kämpat som ett djur för att få samma doktor varje gång. För som det är nu så finns det faktiskt ingen läkare som känner ansvar för mig och det känns inte muntert.

Samtalet blev inte som jag tänkt mig. Han var stressad, kanske lite hungrig, och inte speciellt intresserad av mig. Jag förvandlades till ett stammande, rörigt kolli som knappt hade mål i mun. Allt det viktiga som jag skulle säga försvann ut i det blå och jag kom inte ens ihåg att läsa mina stolpar. Nu vet jag inte mycket mer än jag visste innan och jag vet inte när vi hörs eller ses igen. Men det skall bli i höst. Det har han sagt innan. För att göra en ny bedömning.

Två minuter och trettioåtta sekunder fick jag. Och recept på mer smärtstillande tabletter. 2 minuter och 38 sekunder. Det var allt jag fick. Och det hade jag väntat på i sju långa veckor. Sju jättejätte långa veckor. Fucking jävla skitläkare! Eller kanske hellre - fucking jävla svenska skitvården!!


Illustration av Tove Jansson ur boken Farlig midsommar.

2 kommentarer:

Snorkfröken sa...

Dumma dom fula bajsar. Du är bäst.

Puzz

Anonym sa...

för jääkligt alltså!!kram Nenne