tisdag 5 januari 2010

Eftertankens kranka blekhet

Ibland funderar jag om det är något allvarligt fel på mig. Jag menar, allvarligt talat, VEM önskar sig en pilatesboll i julklapp?! En maschosist? En drömmare med noll koll och hybris? Bara för att min sjukgymnast sa att det skulle vara en bra sak för mig att ha hemma så innebär det ju inte att jag behöver önska mig en sådan till julklapp. Eller hur? Jag måste ha haft ett allvarligt hjärnsläpp när Lilla My frågade mig om julklappsönskemål, den saken är klar!

Det där med motionscykeln, det kunde jag ju faktiskt inte hjälpa. Man tackar väl inte nej till en fin motionscykel med pulsmätare, gud bevars, då det ramlar en dylik över en? Nu hade ju svärmoran gått och gift sig, hipp som happ, och helt plötsligt skulle hon flytta ut i skärgården och få sig en roddmaskin. Och då kunde jag ju inte tacka nej till hennes erbjudande om den fina cykeln som hon tyckte att jag skulle överta. Jag är väl inte dum heller!

Och visst har jag haft glädje av motionscykeln. Jag har cyklat här på ovanvåningen stirrandes ut genom fönstren. Jag har dragit ner fanskapet till nedervåningen och cyklat framför tv:n. Sedan har den bara stått där till allmän prydnad i vardagsrummet i flera månader innan jag har dragit upp den till ovanvåningen igen för att fortsätta cykla och stirra ut genom fönstren. Därefter har cykeln fått flytta in i mitt sovrum och bli klädhängare i ett halvår innan jag återupptäckt den och dragit ut den på samma flyttcirkus . För tillfället är den klädhängare och den fyller sin funktion väl. Och än har jag inte kommit till det stadiet som många av mina väninnor uppnått - att sälja cykelhelvetet på blocket.

Men vad gör man med en pilatesboll? Den duger verkligen inte till något annat än att göra gymnastiska övningar på - det har jag lärt mig. En pilatesboll kräver sitt utrymme och jag har varit tvungen att städa i min stora hall på ovanvåningen för att ha ett ställe att exercera på. På nedervåningen kan jag inte vara, för tänk om någon skulle råka komma förbi, då jag håller på och har mig med min boll. Det är verkligen ingen syn för små barn och gamla människor som alternativt får men för livet eller dör i hjärtinfarkt. Jag är ju inte det mest smidiga som finns och jag skäms att behöva erkänna att Mumin faktiskt var tvungen att hjälpa mig upp från bollen då jag skulle demonstrera för honom hur duktig jag var. Men det tror jag faktiskt berodde på att jag hade hala strumpor på mig och inget annat.

Så vad skall jag då göra med min pilatesboll då jag tröttnar på den med jämna mellanrum? Den är ganska så skrymmande och är inte så lätt att gömma undan. Jag tror att jag till att börja med flyttar ut dem ur mitt sovrum och in i arbetsrummet och låter den ligga i den blå bäddsoffan. Eftersom bollen är blå kanske den liksom försvinner in i soffan och så ser jag den helt enkelt inte. Och det är bra. För då kan den inte ständigt och jämt påminna mig om att den finns och bör användas. Så får det nog allt bli!

3 kommentarer:

Anonym sa...

hala strumpor haha skyll på annat =).
Cykeln går alldeles utmärkt att hänga tvätt på också ifall du behöver variera det hela.

Lilla My sa...

tycker du inte om din fina boll mamma ? :( Du som blev så glad på julafton och kramade den allt vad du kunde, tror du inte den blir ledsen om du skriver så här nu om den? va? klart den blir! Upp o pussa på den nu! ;)
skoja, men hoppas att du får lite glädje av den iallafall :)

puss o kram

Anonym sa...

hahaha...min naprapat använde den att sitta på framför sitt skrivbord...kanske kan vara något att ha vid datorn =)

Kram