Insikt

Jag har inte sagt det högt. Och jag har inte avlagt ett löfte. Men jag har förstått att nu går det inte att skjuta på det längre. Jag måste ta itu med mina pappershögar.

Visst är det konstigt! Att det skall vara så svårt att ta itu med några pappershögar. Jag förstår inte vad som är problemet egentligen. Varför kan jag inte vara så ordentlig och ordningsam som jag är på jobbet? Varför skall det vara så svårt att lägga in ett papper i en pärm? Varför samlar jag alla papper i högar här hemma?

Allt var så noga förberett. Hålslagaren söktes fram ur gömmorna och dammades av. Snorkfröken hade inhandlat fina pärmar med register. Storstadsfilifjonkan köpte en dokumentförstörare till mig. Alla mina pappershögar bars ned från ovanvåningen och högades upp på en stol i vardagsrummet. Allt var så fint ordnat och nu kunde jag ju sitta i min rullstol och vara nyttig under sommaren. Så mycket annat kunde jag ju inte göra i början av min konvalecens.

Sommaren försvann och hösten gjorde sitt intåg. Lusten att ordna upp mina papper infann sig aldrig. Högarna växte. Jag prövade håglöst några reklamblad i dokumentförstöraren. Den fungerade alldeles utmärkt. Det var t o m riktigt roligt att se strimlorna komma ut i andra änden. Men längre än så kom jag aldrig.

Nu började det bli pinsamt med högarna i vardagsrummet. Jag började känna av stressen. Varje dag trodde jag att jag skulle ta itu med eländet. Men dammet lade sig på de svarta fina pärmarna. Jag förstod att någonting måste hända. En förändring måste till. Sagt och gjort. Mumin fick bära upp allting till ovanvåningen igen.

Nu ligger mina högar på glasbordet på ovanvåningen. De har inte blivit mindre. Snarare har de växt än mer på höjden. Men nu har jag kommit fram till en insikt. Högarna försvinner inte av sig själva. Jag måste hjälpa till. Jag tror jag har kommit dit hän nu. Kanske.