Jag var hos doktorn i slutet på förra veckan. Jag kände mig pigg och glad. Förväntansfull och ivrig. Nu skulle jag väl få glada besked? Grönt kort och fritt fram? Lite i allafall?Men det blir aldrig som man tänkt sig. Det stod helt klart att än var det inte dags för mig att ge mig ut på vägarna. Mitt knä är fortfarande inte starkt nog och för instabilt. Påfrestningarna av pendlande fem timmar om dagen till arbetet sliter alldeles för mycket. Även om jag bara skall pendla en dag eller två per vecka i början. Därför måste min tillbakagång till arbetet dröja. Pendlingen får vänta ännu en dryg månad eller så. Och i dagsläget är det omöjligt att jobba hemifrån.
Glädjen att eventuellt få komma tillbaka till jobbet byttes i djupaste förtvivlan. Allting blev nattsvart och tungt. Kroppen reagerade på min sorg. Jag har haft otroliga smärtor i mitt knä och inte kunnat röra som jag varit van vid här hemma. Kryckorna har fått komma fram vid de kortaste sträckor. Jag har haltat ordentligt och haft rejält ont. Mitt intag av smärtstillande medicin har ökat kraftigt igen. Det har varit väldigt tunga dagar.
Nu måste jag spotta i nävarna och gå vidare. Det gäller att inte låta sig besegras. Jag måste fortsätta fokusera på min rehabilitering. Glädjas åt framstegen jag gör. För framsteg gör jag. Tids nog får jag komma tillbaka till arbetet. Det vet jag.
Illustration av Tove Jansson.
4 kommentarer:
Åh jag känner med dej, men du ska se att det inte tar särskillt länge innan du är igång med jobbet.Jag skickar lite positiva tankar till dej och en liten
kämpapåkram även om vi int känner varandra
Mamma lilla. Du är bäst. Glöm inte det.
Puzz Snorkfröken
Sänder en extra kram...eller två tillochmed. Du är så stark, så duktig
KRAMAR
tänk att du i allafall är på bättre sidan. Har du orka ända hit så orkar du ända fram fast vem vill jobba dä blåsipporna börjar titta fram. Kraam från nenne
Skicka en kommentar