Snökaos

Jag sitter och tittar ut genom mitt fönster på ovanvåningen. Havet är lugnt, solen strålar från en blå himmel och snön ligger gnistrande vit. Fågelbordet är välbesökt och småfåglarna låter sig väl smaka av de feta solrosfröna. Temperaturen är behaglig, endast någon minusgrad. Det är svårt att tro att vi haft full snöstorm de senaste dagarna då man betraktar idyllen. Endast de enorma snödrivorna vittnar om de senaste dagarnas oväder.

Det hela började i tisdags. Jag skulle vara kattvakt hemma hos Snorkfröken och Snusmumriken som båda hade flytt landet till Paris respektive Parma. Jag gav mig iväg tidigt på morgonen för man hade varnat att ett oväder skulle komma in över Skåne under eftermiddagen. Det var bäst att ge sig iväg medan det fortfarande gick att ta sig fram! Väl hemma hos katterna på Råå kokade jag kaffe, smaskade i mig en fastlagsbulle och betraktade de enstaka snöflingorna som singlade ner från himlen. Av ovädret syntes inte ett spår och jag tänkte att det kanske inte skulle bli så farligt ändå. Så fel jag hade!

Tidig tisdagskväll slog ovädret till. Snön vräkte ner, vinden tog i och övergick i storm. Det tjöt i skorstenen och köksfläkten dånade. Stormen ven runt husknuten, träden knakade av ansträngning och i gatlampornas sken dansade snöflingorna en allt mer desperat dans. Snön packade snabbt ihop sig i stora drivor på gator och trottoarer. Yttertrappan och den uppskottade gången blev helt övertäckta och jag visste att nu skulle jag få arbeta som en galning för att hålla den värsta snön stången.

Jag skottade och sopade ett antal gånger under dygnet jag tillbringade hos katterna på Råå. Det var inte många minusgrader och snön var tung och våt att jobba med. Jag var glad att jag var ute i så många omgångar för annars hade jag aldrig orkat med den blöta snön. Som det var nu så var det hanterbart och jag klarade precis av det hela. Men jag fick mycket ont i mitt knä och värken gjorde att jag inte sov många timmar under natten.

Vid lunchtid igår, onsdag, lämnade jag Råå. Det snöade fortfarande ordentligt i omgångar och det sista jag fick göra var att än en gång skotta snö. Nu skulle jag ge mig hemåt innan det blåste upp igen! Väninnan U mötte mig i vår lilla centralort. Vi gjorde våra inköp och styrde sedan kosan hemåt. U berättade att vägen var mycket besvärlig då blåsten drev snön ut på vägen. Väl hemma hos mig betraktade vi mitt hus med häpnad. Yttertrappan var helt försvunnen i en enorm snödriva och dörren var täckt av en halv meter snö. Det var bara att gräva fram trappa och dörr innan vi kunde ta oss in huset. Som väl var så var huset varmt och det var två glada katter som välkomnade oss in i värmen. Det var så skönt att vara hemma igen!

Kvällen kom och mörkret sänkte sig. Ute snöade det fortfarande kraftigt och nu hade vinden ökat igen. Skulle det aldrig ta slut? Jag tände levande ljus i mina fönster och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag kunde mysa hemma i värmen. Jag sjönk ner i min länstol, satte upp mitt ben på fotpallen och njöt av min tv-kväll. Plötsligt bankade det hårt och desperat på min ytterdörr. Jag blev riktigt rädd och funderade en sekund på om jag skulle våga öppna. Jag tog mod till mig och öppnade dörren med säkerhetskedjan på.

På min trappa stod en liten tant som undrade om jag kunde hjälpa henne. Hon hade hört rakt in i enorm snödriva som drivit ut på vägen nära mitt hus och hennes bil låg nu halvvägs ner i diket. Hon fick låna en spade och hon försvann iväg i mörkret för att göra ett försök att gräva fram sin bil. Genom fönstret ser jag hur hon sliter i snön och häpen ser jag hur bilar bara kör förbi utan att erbjuda henne sin hjälp. Till slut klär jag på mig, tar min krycka och ger mig ut i stormen. Jag plumsar fram till henne och beklagar att jag inte kan hjälpa henne att gräva där nere i diket. Det är omöjligt för mig att ge mig ut i meterhöga drivor med krycka och instabilt knä. Som den söta tant hon är så säger hon att förstår och hon tycker att jag skall ge mig in i värmen igen.

Jag står kvar en stund och ser hur hon sliter utan resultat. Jag föreslår att jag går in och ringer till slottet för att be dem komma med en baklastare och dra loss henne ur drivan. Hon tar tacksamt emot förslaget och jag går framåtböjd i den hårda blåsten tillbaka till mitt hus. Precis när jag står med telefonluren mot mitt öra ser jag hur M kommer körandes i slottets stora traktor! Vilken lättnad! Det kändes precis som tankeöverföring! Jag ger mig ut igen och ser hur M drar upp tant och bil ur diket lekandes lätt med den enorma traktorn.

Slutet gott, allting gott! Det var en mycket tacksam liten tant som gav sig iväg hemåt efter sitt äventyr i diket. Jag tror det dröjer innan hon ger sig ut på vägarna i snöoväder igen. Det var skönt att det slutade väl.

Foto: Muminsnöskulpturer någonstans i världen.
Illustration Tove Jansson.