Objuden nattgäst?

Jag kände mig lite obekväm där jag stod i köket härom kvällen. Ute var det becksvart och jag ryste till lite grand. Olustkänslan ville inte släppa och jag bestämde mig för att dra ner rullgardinen. Jag brukar inte ha problem med det kompakta mörkret utanför mina fönster och oftast känner jag mig helt trygg i mitt hus därute på landet. Men inte denna kväll.

Kvällen var sen och jag gick upp på ovanvåningen för att lägga mig. Jag läste en stund och släckte lampan då tröttheten tog överhand. Efter några timmar vaknade jag av värken i mitt knä. Precis som jag vaknar varje natt. Och precis som vanligt gick jag ner en sväng till nedervåningen.

På nederplan var allt som vanligt. Lilla Elsa formligen slängde sig över mig och ville prata och gosa. Och Cajsa hon låg och snarkade någonstans så det ekade mellan väggarna. Men stopp! Vadå Cajsa snarkade så det ekade mellan väggarna?! Det hade jag aldrig hört henne göra innan. Och förresten där kom ju det lilla livet spatserande och snarkningarna bara fortsatte! Vad var detta?? Jag formligen frös till is där jag stod i den lilla hallen mitt i natten.

Nu blev jag faktiskt lite rädd. Jag stod helt stilla och lyssnade. Visst fan var det någon som låg och sov! Någon sov väldigt djupt och snarkade väldigt högt. Nu fanns det två alternativ för mig att välja mellan - antingen hade någon full campinggäst däckat på min yttertrappa på väg till campingen i den ljumma sommarnatten eller så hade jag en nattgäst i den olåsta källaren under mitt hus. Källaren är olåst för att slottet önskar ha tillgång till mitt pannrum närhelt de behöver och det har aldrig bekymrat mig innan. Men nu kändes det inte så lustigt med en olåst källare! För säkerhets skull gick jag runt i mitt nersläckta hus för att utesluta alla andra alternativ. Alternativ såsom att jag hade en nattgäst inne i mitt hus som jag glömt bort eller något liknande. Men det hade jag förstås inte och varje gång jag kom till min lilla hall ekade snarkningarna igen.

Som ni säkert förstår så var det inte mycket bevänt med sömnen resten av natten. Tidigt nästa morgon ringde jag till slottskontoret och berätta om mina upplevelser. Den vänliga damen på kontoret lyssnade uppmärksamt och verkade förstå min situation till fullo. Hon lovade att prata med förvaltaren och de skulle skicka ner någon så fort som möjligt för att kolla min olåsta källare.

Det lät så tryggt och bra! Vad skönt att de tog mig på allvar och vad skönt att hon skulle ringa tillbaka och berätta hur det hade gått! Nu kunde jag åka till Mumin och Skruttet i Köpenhamn utan att oroa mig mer. Men ingen ringde mig på min mobiltelefon. Och ingen har jag fått tag i sedan jag kommit hem. På slottskontoret går telefonsvararen igång varje dag jag ringer. Så nu vet jag inte mer än innan. Kanske har jag haft en objuden nattgäst. Kanske inte. Kanske har jag bara haft ett fyllo liggande på min yttertrappa. Kanske inte. Den som lever får se som det så vackert heter!

Illustration Tove Jansson.