Ett vänligt ord

Jag kände det redan då jag lämnade jobbet. Jag kände mig lite obekväm men jag tänkte inte mera på det. Jag hoppade iväg till bussen och åkte ner till centralen i Malmö. Jag hade gott om tid att ta mig till tåget som stod inne på perrongen. Min favoritplats var ledig, den längst bak i vänstra hörnet var jag kan placera mitt ben utan att någon slår till det i misstag. Jag satte mig tillrätta och pustade ut. Skönt att vara på plats i god tid!

Efter en stund dimper en väska ner på det sätet brevid. Det är K som kommit. Hon är ensam för C har så mycket att göra på deras jobb på NE så hon tar ett senare tåg. K och jag pratar precis hela vägen hem och har hur trevligt som helst. Vi pratar och flamsar. Vi avhandlar Gardell, Skavlan, Persbrandt och Lundell. Markarna Strömstedt, M von Siwers och Guillou får sig en känga. Sedan konstaterar vi att fan blir religiös då han blir gammal och syftar på herrarna Persbrandt och Guillou. Men Lundell tycks förstås vara bortom all räddning konstaterar vi syrligt och undrar vad det är för fel på karln som tycker att han inte har något att säga till kvinnor i hans egen ålder. Vi flyttar över från tåg till buss och K håller nästan på att missa sin hållplats p g a allt pladder. Som vanligt tar hon ner min väska från hatthyllan och ser till att jag har kryckor och allt jag behöver runtomkring mig innan hon går av. "Hej, hej och trevlig helg - vi ses nästa vecka!" säger hon och så är hon borta.

Jag stiger av vid stadshuset och bestämmer mig för att ta mig till ICA innan nästa buss tar mig hem. Jag slår en signal till Mumin för att kolla om det är något vi behöver. Jag kan inte bära mycket men lite kan jag ta i ryggsäcken. Jag är väldigt trött efter tre dagar på jobbet och det kommunala åkandet i fem timmar med kryckor och ett skört knä. Mumin hör att jag är pressad och erbjuder att möta mig vid bussen och gå med mig den sista biten hem. "Ja, det blir kanske bäst så" säger jag och lovar ringa då jag sitter på bussen.

Jag står i kassan då M knackar mig på axeln. "Vill du ha skjuts hem?" frågar hon vänligt. Då brister allt. Jag kan knappt betala och packa mina varor. Tårarna svämmar över och jag försöker förtvivlat dölja det då vi går ut ur affären. På parkeringen snörvlar jag högljudd och tårarna rinner ner för mina kinder. M blir alldeles förskräckt. "Men vad är det!?" undrar hon. "Nää, det är inget särskilt. Men jag är så in i helvete trött" svarar jag lamt.

Ett vänligt ord. En vänlig vän. Det räckte. Hela veckans alla bördor ramlade av. Jag var nästan hemma och kunde äntligen känna efter hur jag mådde. Nu behövde jag inte vara på helspänn längre. Jag behövde inte akta mig och se mig för. Jag behövde inte oroa mig och parera. Jag behövde inte le och vara stark. Det var så skönt att äntligen få släppa all min rädsla. Att få släppa all min oro för mitt knä och hur jag skall klara mig på min resa till och från arbetet. För nu var jag så gott som hemma. Och det var så himla skönt!

Illustration Tove Jansson.