Ischas

Jag brukar inte klaga. För det mesta är jag vid gott mod och ser positivt på tillvaron. Jag har ett glatt sinnelag och har nära till skratt. Att gå omkring och sura är inte min melodi. Men nu är jag trött. Pissetrött på att alltid ha värk. Är det inte det ena så är det, ta mig fan, det andra! Mitt högra ben, som jag nu har fått sätta all min tilltro till efter olyckan med det vänstra benet, är egentligen mitt dåliga ben. Det är det benet som tar stryk då min ischas sätter in. Och där är jag nu. I ischashelvetet.

Egentligen är det inte så konstigt att jag sitter här med bråkande diskar och ischas som mer eller mindre slagit ut min högra sida ända från tårna upp till hårfästet. I och med att jag lämnade rullstolen och stapplande lärde mig gå igen så blev det felbelastning på det högra benet. Det vänstra benet kunde jag inte belasta i början utan det har kommit efterhand som jag har blivit starkare. Felbelastningen kanske inte hade spelat någon större roll för de flesta men för mig med disk- och ischasproblem har det varit rena rama katastrofen nu då jag börjat jobba igen. Och det gör mig trött och ledsen.

Tillbaka på jobbet - kan det vara bättre så säg?! Det som jag längat efter så länge! Nu skall ju allt vara positivt och bra! I stället sitter jag här med all min värk och alla mina besvär. Och det då jag endast jobbat en dag per vecka. Den stora boven med mina ischasproblem är allt stillasittande. Stillastittande är helt enkelt ett stort NO, NO då jag redan frestat på mitt högra ben efter all felbelastning. Och nu gör jag ju inget annat än sitter de dagar jag jobbar. Jag sitter fem timmar om dagen i pendlingstid och åtta timmar på kontoret. Tretton timmar stillasittande är ABSOLUT INTE BRA!! Och inte kan jag ställa mig upp och stå på tåg och bussar för då ramlar jag omkull med kryckor och allt. På jobbet kan jag resa mig ibland men det blir för tungt för mitt skadade ben att stå rakt upp och ner en längre stund. Och från och med nästa vecka ökar jag min arbetstid med en dag för att i april gå upp till tre dagar i veckan. Jag undrar självklart hur detta skall gå.

Moment 22. Hur jag än vänder mig har jag rumpan bak. Jag kan varken stå, gå eller sitta som jag skall och vill. Jag har en McKenzie-rulle knuten om min midja som stöttar upp min ländrygg. Med jämna mellanrum lägger jag mig på en madrass och gör McKenzie-övningar. Solhälsningen, som den heter i yogan, lättar på trycket i mina diskar men gör ack så ont. Det är skönt men samtidigt inte skönt så att säga. Ischashelvetet har även inverkat på min rehabilitering och jag har endast gjort reducerat program i sjukgymnastiken de senaste veckorna. Dagens pass hos min sjukgymnast L är inställt efter konsultation med henne igår. Jag måste försöka bli bättre tills nästa vecka då jag ökar min arbetstid med en dag. Det är ett absolut måste helt enkelt.

Jag får se tiden an. Jag måste fokusera på att bli bättre och jag försöker vara positiv även om det känns ganska tungt just nu. Annat kan jag inte göra. Men jag tänker INTE avbryta min tillbakagång till arbetet. Det alternativet finns helt enkelt inte. Det blir nog bättre så småningom. Om inte annat så blir det väl bra tills jag gifter mig såsom Mårran skulle säga. Men då måste jag först hitta en karl förstås!


Illustration Tove Jansson.