Mångalen

Det kändes lugnt och behagligt i mitt rum. Inte oroligt och iskallt. Då var det alltså inte någon av husets gengångare som väckt mig. Det finns några stycken dylika här i vårt gamla hus och de brukar väcka mig med jämna mellanrum. Och inte var det spökkatten som brukar hoppa i min säng och kurra mig i öronen som pockade på uppmärksamhet. Nej, det var inte någon av huset osynliga invånare som ville ha sällskap. Det var den där förbannade fullmånen som givit sig till känna.

Jag fattar inte varför det skall vara på detta viset. Varje månad är det likadant. Jag är oerhört påverkad av fullmånen och jag har stora problem. Inte så att jag byter skepnad och springer omkring och ylar i slottsparken och skrämmer folk och fä. Det är kanske nära till hands att tro det i och med att jag talar om gengångare här innan. Nej, jag får helt sonika sömnrubbningar. Och det är illa nog. Det är inte roligt att ligga och vrida sig nätterna igenom och inte kunna sova. Eller vakna efter två timmar och inte kunna somna om igen. Det är oerhört frustrerande!

Så därför vaknade jag tidigt i morse. Klockan fyra närmare bestämt. Jag kunde inte somna om och efter en timme gav jag upp. Klockan fem tassade jag ( nåja - hoppade med mina kryckor) ner till nedervåningen till katternas stora förtjusning. Jag haltade ut i köket och satte på vattenkannan och bryggde mig en kopp starkt kaffe. Katterna ville absolut ha mat och jag utfodrade dem snabbt innan de väckte Mumin med sina gälla skrik. Sedan hoppade jag ut till brevlådan i den frostiga morgonen och hämtade den stora draken som tidningsbudet precis levererat.

Sedan satt jag där i gryningen i mitt vardagsrum. Med doftande värmeljus och läslampan tänd vid min länstol. Kaffekoppen brevid mig och tidningen under näsan. Klockan fem i morse. Då jag inte var tvungen att stiga upp för att ge mig iväg till jobbet. Varför måste det va´på detta viset??

Illustration Tove Jansson.