Den svarta katten

"Mamma, jag såg den svarta katten. Han såg inte alls ut att må bra." Mumin hade precis kommit in från rabarberlandet med famnen full av rabarber. "Han låg och tryckte vid vinbärsbuskarna borta vid grannens jordgubbsland och han såg så eländig ut" fortsatte Mumin lite sorgset. "Jag vet." svarade jag. " Jag såg honom vid tretiden härom natten. Då satt han mitt på vägen. Jag förstod inte ens att det var han. Jag såg inte ens att det var en katt först. Han såg ut som något ur fablernas värld."

Den svarta katten kom in i vårt liv för tre somrar sedan. Då var han en arg ungkatt, skygg och med rivet skinn. Han gjorde entré i våra liv på ett synnerligen märkbart sätt. Lilla My och Sniff hade tältat i trädgården och den svarta katten hade markerat tältet ordentligt under natten. De vaknade upp i ett stekhett tält stinkande av kattpiss nästa morgon. Då förstod vi att vi hade fått en ny hankatt i vår trädgård och vi började hålla utkik efter honom. Snart fick vi syn på honom och han var ingen vacker syn. Den långa svarta pälsen var fläckvis borta och det som var kvar var stora tovor av smutsig päls. Hela sommaren och den kommande vintern såg vi honom allt som oftast då han besökte grannens utlagda mat till herrelösa katter. Men han kom aldrig nära hur mycket vi än försökte locka honom till oss.

En ny sommar kom och med den en vacker ståtlig hane med en skimrande lång päls. Han såg verkligen ut att må bra och han var en fröjd att skåda. Under vintern hade han blivit pappa för ibland hade han med sig en bedårande liten kopia av själv. Under sena sommarkvällar kunde vi se dem leka tafatt på vår gräsmatta och vi var så glada att han inte var ensam längre. Fortfarande kunde vi inte locka honom till oss men han tyckte om att vila ut i vår trädgård. Jag kunde se hans ögon blänka i mörkret då han låg och betraktade vårt liv genom fönstret och under heta sommardagar låg han gärna och sov i bersån eller i spireahäcken. Han verkade känna trygghet här hos oss och han var fullkomligt nöjd med att betrakta vårt liv på avstånd.

Nu är en ny sommar här och med den en sjuk och trött katt. Det skär i hjärtat att se honom men det är inget vi kan göra. Han har valt att gå sina egna vägar och jag är så glad att han kommer hit till vår trädgård och vilar upp sig ibland. Jag är glad att grannen fortfarande matar herrelösa katter för då vet jag att han inte går hungrig. Helst skulle jag vilja fånga honom och ta med honom till veterinären och få medicin till honom. Men det går inte för han låter sig inte fångas. Jag får nöja mig med att han finner trygghet i vår trädgård. Jag får nöja mig med att han finner glädje i att vara delaktig i våra liv på avstånd. Jag hoppas han någon dag vågar sig fram till oss.


Illustration Tove Jansson ur "Sommarboken".