onsdag 10 juni 2009

Mumin och Skrutt

Han lät så himla glad då han ringde mig för en månad sedan. Han snubblade på orden så jag hörde knappt vad han sa där jag satt på bussen på väg hem från jobbet. "Vad sa du?" sade jag till honom. "Jag har inte sökt någon lägenhet! Vad pratar du om??" Min förvirring var total och jag förstod ingenting. "Nej mamma, nej! Jag och Skruttet har fått vår lägenhet i Köpenhamn redan nu. Jag flyttar i mitten på juni!"

Totalt mörker. "VA´?? Men ni skulle ju få lägenhet först i höst" fortsatte jag lite lamt. "Jaa, det är inte klokt! Men nu blir det redan i juni!" Mumin var sprudlande glad och det är klart att jag gladdes med honom. Än var det ju långt till mitten av juni.

Sedan dess har jag försökt att inte tänka på det så mycket. Man skulle nog kunna säga att jag rent av har levt i total förnekelse. Jag har skjutit det framför mig och blundat hårt. Men nu är dagen här. I morgon bitti kommer Snorkfröken med stora bilen för att flytta alla Mumins saker till hans nya liv som sambo i Köpenhamn. Han skall äntligen flytta samman med sitt älskade Skrutt!

Mumins sista tid här hemma hos sin Muminmamma har präglats av omsorg och tjat. Allt har varit precis som vanligt med andra ord. Jag har stigit upp i gryningen på hans tentamornar och gjort lattefrukost till honom fastän jag har haft sovmorgon. Jag har servat med mat och tvätt. Sedan har jag klängt på min stora muminson, en och nittiofem i strumplästen, och tjuvat kramar av honom i tid och otid. Ibland har han nog varit smått irriterad på sin muminmamma men det är sånt man får ta. Sedan har det tjatats om tentaläsning, dammsugning, kattlådor, soppåsar och trädgårdsskötsel. Som den son han är så har han hört det han velat höra av mitt tjat och det är väl också sånt man får ta.

Men nu är tiden definitivt slut med barn i huset. Nu är de vuxna allesammans och skall leva sina egna liv. Sån tur är så vet jag att de älskar sin muminmamma och hennes mat så de lär nog vara gäster här titt som tätt. Och de glädjer jag mig verkligen åt!

Jag kan förstås inte låta bli att undra vem Mumin kommer att sakna mest? Sin muminmamma eller de älskade katterna Cajsa och Elsa....


Illustration Tove Jansson ur "Vem ska trösta Knyttet".

2 kommentarer:

Anonym sa...

voi snyft får tårar i ögonen .Känner allt för bra igen mig själv =) inte har vi det lätt vi mammor!! Kraaam Agge

Anonym sa...

MUMINMAMMA så klart!!!!