Kattdramatik

"Mamma! Mamma!!! Kom genast!!!!" Lilla My skrek hysteriskt på mig och jag släppte allt vad jag hade för händer och haltande rusade jag ut i hallen. Ett drama utan dess like utspelade sig för mina ögon på den stora gräsmattan.

Lilla My sprang med Cajsa i famnen och sparkade och skrek åt den Svarta Katten som nu hade vänt sig mot Elsa. Elsa sprang för livet - vilket inte var så lätt då hon var fastkedjad vid trädet - och snart hade den Svarta Katten slängt sig över henne. Rullande flera meter i ett virrvarr av katter lyckades Elsa slita sig från sitt koppel och sprang raka vägen in i huset. Jag smällde igen dörren efter henne och tittade på Lilla My. Hon satt med Cajsa i famnen och höll henne hårt. Cajsa var så chockad och rädd att hon bajsade och kissade på sig där hon satt i Lilla Mys famn. Den Svarta Katten slängde en lång blick på dem innan han beslutade sig för att gå vidare. Lugnt och maktligt och med ingen brådska alls. Det var helt klart vem som var kattkung över min trädgård.

Lilla My duschade och tvättade båda katterna och pysslade om dem efteråt. Mitt i gosandet med Cajsa upptäcker Lilla My att Cajsa var skadad och det ganska så rejält. "Vi måste nog åka in med henne till djursjukhuset" grät Lilla My och visste inte till sig av förtvivlan. Efter samtal med veterinär var det bara att packa in katten i bur och åka in till Helsingborg. Snorkfröken och Snusmumriken som kommit och hälsat tog med sig Cajsa, Lilla My och Sniff och åkte iväg.

Efter flera timmars väntande undersöktes Cajsa. Hon var illa tilltygad på höger bakben av den Svarta Katten som hade bitit henne och slitit upp stort, djupt sår som blottade hela muskeln. Lilla Cajsa fick sövas och sys och hon måste stanna kvar över natten för tillsyn. Lilla My grät och Sniff tröstade henne så gott det gick. Det kändes tungt att lämna Cajsa men samtidigt var det skönt att hon fick den vård hon behövde.

Nu har vi fått hem en katt med tratt. Cajsa har dräneringsrör på benet som måste putsas och ses om några gånger om dagen. Hon äter penicillin och smärtstillande - vilket hon inte alls gillar -och lite liten och ynklig är hon nog. Men hon är så glad att vara hemma igen och stryker sig mot mina ben så gott det nu går med tratt och allt och hon kurrar av belåtenhet av all uppmärksamhet hon får. Lilla Elsa, som klarade sig helskinnad undan med blotta förskräckelsen, får bo i en annan del av huset. Hon förstår inte att hon inte får tvätta och pyssla om Cajsa och surar något enormt. Men det är bara att gilla läget för lilla Elsa. På torsdag skall vi in till djursjukthuset igen och ta bort dräneringsröret och om två veckor skall styngnen tas bort.

Behöver jag tillägga att jag inte är speciellt förtjust i den Svarta Katten längre. Det kan ju inte vara meningen att jag inte skall kunna ha mina katter i koppel i trädgården utan att riskera deras liv. Jag funderar skarpt på att ringa upp till slottet och be deras jägare skjuta den Svarta Katten. För så här kan det inte vara i allafall.

Och vilken jävla tur att mina katter är försäkrade. Rent ut sagt!


Illustration Tove Jansson.

Amagerbro

Varken jag eller Lilla My hade åkt den förarlösa metron i Köpenhamn innan och nu var det dags. Vi bänkade oss längst fram i vagnen, vid de stora panoramafönstren, och inväntade med spänning på att vi skulle komma iväg. Genom vindlande tunnlar, långa backar ner i underjorden i hög fart - det kändes precis som om vi åkte berg-och-dalbana! Oj, så roligt det var!

Omtumlade och överväldigade av vår underjordiska förarlösa färd steg vi ut i solskenet i centrala Köpenhamn med Mumins cykel i släptåg. I flyttstressen hade vi glömt cykeln och nu behövde han den då han i tidig gryningen cyklade till sitt sommarjobb på fruktlagret en mil bort. "Stig av vid Amagerbro, så kommer jag och Skruttet och möter er" hade Mumin sagt. Så vi stod snällt och väntade och tittade oss omkring.

Amagerbro är en arbetarstadsdel i centrala Köpenhamn med över tjugotusen boende. Så vackert det var! Gamla fina hus, mycket folk att titta på och en pulserande storstadsådra. Vi gick förbi lokala kötthandlare, fiskhandlare och grönsaksbutiker som lockade med ett färggrannt överdåd. Bagerier i alla hörn, små vinbutiker och en cykelhandlare som med glädje pumpade däcken i Mumins slitna cykel. "Du behöver rätta till hjulen - de är skeva - kom förbi någon dag så gör vi det" informerade han Mumin. "Ha en go´ weekend" önskade han oss då vi var klara och vi strosade vidare hemåt till Mumins och Skrutts första gemensamma hem.

Väl framme vid Bikupans studentboende informerade Skruttet oss att detta är Nordens största studentboende. Hon har bott i området i några år och Lilla My och jag tittade oss storögt omkring. Så häftiga husen var! En arkitekttävlning hade genomförts och i det vinnande bidragets hus hade alla lägenheter fönster från golv till tak. Utifrån liknade det faktiskt innehållet i en bikupa. Mumins och Skruttes lägenhet låg halvvägs till himlen och den lilla tvåan med kokvrå var förvånansvärt stor. Kanske var det det stora fönsterpartierna som täckte hela långsidorna i både rummen som bidrog till det stora, luftiga intrycket. De hade haft turen att få en gavellägenhet och vi tyckte att den var högst förtjusande. Vilken lycka med ett eget första gemensamt hem!

Vi avslutade vårt första besök hos Mumin och Skruttet med att äta på restaurang. En bit bort från deras lägenhet finns Jensen´s Boefhaus med lunch ända fram till klockan fyra. Vi beställde våra favoriträtter och avslutade med härlig dessert. Otroligt mätta och belåtna gick vi sakta tillbaka till metrostationen för färd hem till Sverige igen.

Så roligt det var! Så fint det var! Så fin lägenhet de hade fått! Så himla härliga kvarter med känsla av sydeuropa i varje hörn. Hit kunde vi tänka oss att flytta både Lilla My och jag. Genast och helst med en gång!


Mumingrafitti av okänd konstnär.

Dambadet

En snabb titt ut genom sovrumsfönstret. Ahh - perfekt! Strålande sol och blå himmel! Smyger mig ner till köket medan resten av huset sover. Klockan är sju på morgonen och det är endast jag och katten som är uppe. Jag sätter på kaffevattnet och sedan börjar jag mina förberedelser.

Jag dricker mitt svarta kaffe på stående fot medan jag gör i ordning min matsäck. Äggen är stekta och ligger och svalnar innan de skall sättas på knäckebröden. De skall packas ner för jag skall äta min frukost på plats och ställe. Wokgrönsakerna fräser i pannan medan jag rensar räkorna till lunchen. Jag tar ut pain riche ur frysen och värmer en bit i ugnen. Det här blir en perfekt lunch nere vid havet! Isvatten fylls på termosen, melonen skärs i kuber och snart är min korg färdigpackad. Alldeles strax skall jag ge mig iväg och klockan har ännu inte hunnit bli åtta på morgonen.

Cyklen står fullastad vid trappan med matkorg, liggunderlag coh badhandduk. En bra bok är förstås nerpackad och jag går via postlådan och tar med mig morgontidningen innan jag rullar iväg. Ned för stora backen vid campingen - jag tar den snabba vägen och struntar i det gamla järnvägsspåret - och snart är jag framme vid badet. Svettig och varm låser jag min cykel och tar min packning och går ner. Jag är ensam vid dambadet denna tidiga timme och jag brer ut mina saker vid favoritplatsen. Kläderna åker av i ett huj och jag doppar mig i det kalla vattnet. Gud så skönt det är! Nu skall frukosten smaka!

Jag sätter mig på de varma klipporna och låter solen torka min kropp. Jag ser ut över havet och mumsar med god aptit på mina smörgåsar. Måsarna skriker och jag andas in den salta luften. Gud, så vackert! Gud, så underbart det är! Än skall det dröja en stund innan någon annan kommer till badet och jag lägger mig ner på mitt liggunderlag. Jag blundar och slumrar en stund.

Nu fylls dambadet och kvinnorna tar sina favoritplatser i besittning. Väninnan T dyker upp och lägger sig brevid mig. Vi solar och badar, pratar, skvallrar, läser och sover en stund. Timmarna går och det är dags för lunch. Den smakar fantastiskt och jag är glad att jag ansträngde mig tidigare på morgonen! Då solen värmt våra nakna kroppar tillräckligt länge packar vi ihop och ger oss hemåt igen. En dag vid havet är till ända. Ännu en dag vid denna fredade plats med nakenbad för kvinnor.

Tänk vad konstigt att det finns ett dambad just här var jag har valt att bo. För det fanns det ju också i min hemstad i Finland. Det måste vara ödets nyck! Tänk att jag fortfarande har förmånen att ha ett dambad runt knuten. Jag är oerhört lyckligt lottad!

Tänk då jag är tillräckligt frisk för att få åka till dambadet igen! För än får jag leva på minnen från svunna dar. Och tänk då jag kan cykla min väg, skutta på varma klippor och lekande lätt ta mig ned för badstegen till det kalla vattnet. Tänk vad jätte, jätte underbart det skall bli! Jag hoppas att jag kan få göra det denna sommar i allafall. Jag hoppas verkligen att det blir så!


Illustration Tove Jansson.

Midsummer Madness

Snorkfröken tittade sig omkring.

Sedan lutade hon sig fram och viskade i Filifjonkans utsträckta öra: Först ska man gå sju varv runt sig själv medan man brummar lite och stampar i marken. Sedan går man baklänges till en brunn och tittar ner i den. Och då får man se den man ska gifta sig med i vattnet!

Och hur får man upp honom? frågade Filifjonkan uppskakad.


Illustration och text; Tove Jansson

Dokument

Iiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhh. Strimla, strimla. Tugg, tugg. Dokumentförstöraren jobbar för högtryck. Iiiiiiiiiiiiiih. Ännu en gammal telefonräkning från nittonhundrakallt försvinner ner i apparaten och kommer ut som strimlor på andra sidan. Elräkningar, barnomsorg, huslån, telefon och allt som är möjligt i räkningsväg från nittonhundranittiotalet hamnar i förstöraren. Jag sitter på ovanvåningen i den gröna fåtöljen och går igenom lådor med gamla papper igen.....

Gamla vykort, julkort och påskkort. Fina gratulationskort och gamla skolfoton. Allting sätts i stor plastlåda för ännu en genomgång då helghälsningarna vid nästa gallring antagligen strimlas ner. Barnteckningar i mer eller mindre bra utföranden. Somligt sparas, det mesta strimlas. Det skall bli otroligt roligt då jag tar mig tid att gå igenom plastlådan vid senare tillfälle. Tänk vad spännande det skall bli att läsa alla vykort från anno dazumal!

" För 40 år sedan föddes en ängel" läser jag på en fin teckning. Haha - det är Mumin som ritat och grattat mig! Undrar just om han fortfarande tycker jag är så änglalik! Här är ett vykort som Snorkfröken skrivit men aldrig skickat till Ulrika på Kanarieöarna. Snorkfröken har tydligen väldigt tråkigt för hon sitter bara hemma och glor skriver hon. Och tydligen har hon slutat spela tvärflöjt för det var ju så himla tråkigt så det var inte sant! Synd att det inte är daterat, kortet, men jag kan gissa att Snorkfröken är nio-tio år.

Men jisses! Lilla Mys förlossningsjournal!! Hade ingen aning om att jag hade den i min ägo. Undrar om det är lagligt ens! Nu skall vi se här; 1989 07 10 kl 01.00 börjar mina värkar. 01.30 är de regelbundna och klockan 03.00 på natten skrivs jag in på förlossningen. Några lugna timmar följer. Vattnet avgår 06.30 på morgonen. Krystvärkarna sätter in klockan 06.55. På morgonen, 07.04, den 10 juli 1989 föds Lilla My. 49 cm lång och 3.340 kg tung. I säte och endast med syrgas. Oj, säger jag bara. Vilken upplevelse. Nu som då!

Jag fortsätter sortera. Gamla kärleksbrev från före detta äkta män. Inget att spara - strimla, strimla, strimla. Vigselbevisen då? Jaa, de får väl hänga med ett tag till. Papper, papper. Vissa är tunga att läsa och strimlas nästan utan att jag läser dem, vissa papper får mig att skratta högt av glädje. Titta - jag har kvar flera av mailen som jag, Mårran och mina systrar Filifjonkorna skrev till varandra på nittiotalet! Någongång har jag varit smart nog och tryckt ut dem på papper. De skall jag sammanställa och dela med till de berörda. Vad roligt det skall bli!

Hela mitt liv tycks passera revy medan jag går igenom mina bananlådor med papper. En berg- och dalbana av känslor. Det är skönt att få det gjort. Feng shui för själen. Att det samtidigt blir mer ordning i huset är inte att förakta!


Illustration Tove Jansson.

Förändringens vindar

Plötsligt har jag otroligt gott om utrymme i mitt hus. Det finns hur mycket plats som helst! Det är knappt så jag vet hur jag skall hantera detta delikata problem. En sak har jag kommit fram till i allafall. Jag skall behålla mitt sovrum på ovanvåningen. Annars kommer jag aldrig att gå upp där. Och det vore väl tråkigt!

Nu då alla muminbarn har lämnat sitt hem så är det dags för en ny fas i mitt liv. Nu är huset mitt. Bara mitt. Och jag kan göra precis som jag vill, möblera hur jag vill och möblera med vad jag vill. Jag har redan börjat så smått och mera skall det bli.

Köket har nu endast ett litet trevligt köksbord med två antika stolar. Utöver det finns det bara en hylla med kokböcker och köksapparater. Det är nästan så att man kan dansa vals om man vill på den stora, fria golvytan. Härligt!

Vardagsrummet är luftigt och fint igen nu då Mumins rum har blivit matsal och det stora matbordet har förpassats dit. Soffan och länsstolen skall ut ur huset så fort som möjligt men än så länge får de duga. I matsalen finns det mycket att göra och möblerna skall bytas ut efter hand. Precis som i vardagsrummet skall jag söka efter det som jag verkligen vill ha och som passar in. Vilken lyx!

I Lilla Mys rum på ovanvåningen skall jag göra arbetsrum. Väggarna skall målas bourgogneröda och det stora, otympliga ekskrivbordet skall få en hedersplats vid fönstret. Där skall jag sitta vid min dator och se ut över hav, skog och ängar! Vad underbart det skall bli! I arbetsrummet skall även den blåa bäddsoffan stå. Eventuellt tar jag in en tv där för att titta på de danska kanalerna som inte finns i digitalutbudet. Får se hur det blir!

I mitt sovrum skall de stora garderoberna ut. De har jag tänkt ställa i den stora hallen där uppe. Sovrummet skall få ny färg på väggarna och de gula hemska tapeterna som jag hatat varje sekund skall äntligen försvinna. Vilken färg det skall bli vet jag inte riktigt än. Men det ger sig nog så småningom. Den gamla vackra sängen från adertonhundratalets slut skall flyttas till den andra väggen i allafall. Det har jag bestämt redan. Sedan får vi se vad mer det blir i möbelväg i mitt nya vackra sovrum.

Det är storslagna planer jag har för mitt hus och mig. Allting kommer inte att ske på en dag för det kostar en slant att förverkliga sina drömmar. Jag kan knappt bärga mig tills allt är klart och jag får njuta av mitt nya vackra hem. Och jag kommer definitivt att genomföra mina planer. Det kan ni vara alldeles säkra på!



Illustration Tove Jansson.

Det rosa uthuset

Dagen innan Mumin flyttade till Köpenhamn kom Snorkfröken med stora skåpbilen hem till oss. För vi skulle inte bara hjälpa Mumin med att flytta. Vi skulle också ta itu med med något som väntat på mig länge.

Då vi flyttade hit för många år sedan hamnade en salig blandning av saker i uthuset. Snorkfröken har tjatat på mig i flera år att jag måste ta itu med eländet och tömma uthuset på allt skräp. Äntligen kom jag nu till skott och det var inte en dag för tidigt om man säger så.

Helt otroligt. Helt sanslöst så mycket skit jag samlat på mig genom åren! Gamla trasiga möbler, kläder, leksaker och allsköns bråte. Tiden har gått och uthuset har fyllts på med trasiga cyklar, gamla gräsklippare, metspön, rostiga grillar och ännu mer bråte. Till slut kom vi knappt in där ens. Så fullt var det.

Sju byråer i varierande skick, sängar, matbord, otaliga hyllor, soffor och gud vet vad har transporterats till tippen. Med arbetshandskar på bläddrade jag försiktigt genom ett stort antal fuktskadade kartonger och grovsorterade för vidare transport. Mumin och Snorkfröken fick bära allting eftersom jag fortfarande är lite klen. Men det lilla jag kunde göra släpade även jag. Under skrik och tjurrusningar undan gigantiska spindlar lyckades vi tömma uthuset på mesta av skräpet innan regnet kom. Sedan följde ett regn, som mer eller mindre hållit på i två dygn och som måste vara i klass med syndafloden, och satte stopp för vårt slit. Och lika bra var det för vi tvungna att ta itu med Mumins flytt också.

Nu är jag igång i allafall. Det lilla som är kvar tar jag och Snorkfröken så fort det blir tillfälle till det. Sedan skall jag sopa de två rummen och glädjas över att allting är borta. Det är så skönt att det äntligen blev gjort. Att jag äntligen, äntligen har rensat bort tjugo års skräp. Aldrig någonsin att jag kommer att samla på mig en massa elände igen! Never ever!


Illustration Tove Jansson.

Mumin och Skrutt

Han lät så himla glad då han ringde mig för en månad sedan. Han snubblade på orden så jag hörde knappt vad han sa där jag satt på bussen på väg hem från jobbet. "Vad sa du?" sade jag till honom. "Jag har inte sökt någon lägenhet! Vad pratar du om??" Min förvirring var total och jag förstod ingenting. "Nej mamma, nej! Jag och Skruttet har fått vår lägenhet i Köpenhamn redan nu. Jag flyttar i mitten på juni!"

Totalt mörker. "VA´?? Men ni skulle ju få lägenhet först i höst" fortsatte jag lite lamt. "Jaa, det är inte klokt! Men nu blir det redan i juni!" Mumin var sprudlande glad och det är klart att jag gladdes med honom. Än var det ju långt till mitten av juni.

Sedan dess har jag försökt att inte tänka på det så mycket. Man skulle nog kunna säga att jag rent av har levt i total förnekelse. Jag har skjutit det framför mig och blundat hårt. Men nu är dagen här. I morgon bitti kommer Snorkfröken med stora bilen för att flytta alla Mumins saker till hans nya liv som sambo i Köpenhamn. Han skall äntligen flytta samman med sitt älskade Skrutt!

Mumins sista tid här hemma hos sin Muminmamma har präglats av omsorg och tjat. Allt har varit precis som vanligt med andra ord. Jag har stigit upp i gryningen på hans tentamornar och gjort lattefrukost till honom fastän jag har haft sovmorgon. Jag har servat med mat och tvätt. Sedan har jag klängt på min stora muminson, en och nittiofem i strumplästen, och tjuvat kramar av honom i tid och otid. Ibland har han nog varit smått irriterad på sin muminmamma men det är sånt man får ta. Sedan har det tjatats om tentaläsning, dammsugning, kattlådor, soppåsar och trädgårdsskötsel. Som den son han är så har han hört det han velat höra av mitt tjat och det är väl också sånt man får ta.

Men nu är tiden definitivt slut med barn i huset. Nu är de vuxna allesammans och skall leva sina egna liv. Sån tur är så vet jag att de älskar sin muminmamma och hennes mat så de lär nog vara gäster här titt som tätt. Och de glädjer jag mig verkligen åt!

Jag kan förstås inte låta bli att undra vem Mumin kommer att sakna mest? Sin muminmamma eller de älskade katterna Cajsa och Elsa....


Illustration Tove Jansson ur "Vem ska trösta Knyttet".

Snorkfrökens examen

Buffalowings, hemlagad klar potatissallad och nybakat bröd. Förförisk parmaskinka och parmesanost som Snusmumriken tagit hem från senaste resan till Parma. Paj på västerbottensost, marinerad fläskfilé och hemlagad pesto. Grönsallad med maché, lollo rosso, eklöv, ruccula och frisée. Ljuvlig pastasallad, brie och grönmögelost. Till efterrätt ljuvliga maränger bakade med choklad och små portionsskålar med mörk och ljus chokladbavaroise. Goda röda och vita viner att dricka därtill. Och avec till kaffet förstås.

Finns det något som är så gott som underbar mat gjord på de bästa av råvaror? Inte mycket om ni frågar mig! Som alltid då Snorkfröken och Snusmumriken bjuder på fest så är maten lagad med kärlek och varsam hand. Allt är hemgjort och underbart gott. Att vara inbjuden till fest var kärleken till maten är stor är en upplevelse för öga och gom! Och man tackar sin lyckliga stjärna för att man blivit inbjuden!

Vi var närmare trettio personer som var på examensfest hemma hos Snorkfröken och Snusmumriken i fredagskväll. Snorkfröken hade tagit sin examen på universitet och vi firade att hon nu har en fil kand i arbetsvetenskap. Vi gladdes alla med henne och vi önskade henne lycka till i sitt kommande arbetsliv. Stämningen var hög och skratten många denna vackra, soliga men något kylslagna fredagskväll. Kvällen övergick i natt och festen höll på tills gryningen kom. De sista gästerna vandrade hemåt i soluppgången och det var ett nöjt och något slitet värdpar som lade sina huvuden på kudden. Änligen var det dags för lite vila, lugn och ro.

Tänk vad det är underbart att få vara på fest med nära och kära! Det kan man nog aldrig få för mycket av!


Illustration Tove Jansson.

EU - val

Tänk vad engagemang kan göra mycket. Idag skall Mumin åka in till röstlokalen och lämna de resterande röstsedlarna för det parti som ligger honom varmt om hjärtat. Han skall vara på plats redan klockan åtta denna söndag morgon. Och han steg upp med ett leende på läpparna trots att det knappt finns någon värre sjusovare än han.

Nu skall vi alla få göra våra röster hörda. Det tycker jag är bra. Iväg med er alla till vallokalerna om ni inte redan har förhandsröstat. Det spelar ingen roll vilken åsikt du har och vilket parti eller person du vill skall göra just din röst hörd i Bryssel. Huvudsaken är att du röstar.

Att få rösta är en demokratisk rättighet vi skall värna om och vara stolta över! Det är en ynnest att vi lever i en demokrati var röstning till val fungerar utan korruption och fusk. Så är det faktiskt inte överallt. Och det är väldigt lätt att glömma det! Så upp till kamp allihop. Upp till kamp för det du tror på!

Den svarta katten

"Mamma, jag såg den svarta katten. Han såg inte alls ut att må bra." Mumin hade precis kommit in från rabarberlandet med famnen full av rabarber. "Han låg och tryckte vid vinbärsbuskarna borta vid grannens jordgubbsland och han såg så eländig ut" fortsatte Mumin lite sorgset. "Jag vet." svarade jag. " Jag såg honom vid tretiden härom natten. Då satt han mitt på vägen. Jag förstod inte ens att det var han. Jag såg inte ens att det var en katt först. Han såg ut som något ur fablernas värld."

Den svarta katten kom in i vårt liv för tre somrar sedan. Då var han en arg ungkatt, skygg och med rivet skinn. Han gjorde entré i våra liv på ett synnerligen märkbart sätt. Lilla My och Sniff hade tältat i trädgården och den svarta katten hade markerat tältet ordentligt under natten. De vaknade upp i ett stekhett tält stinkande av kattpiss nästa morgon. Då förstod vi att vi hade fått en ny hankatt i vår trädgård och vi började hålla utkik efter honom. Snart fick vi syn på honom och han var ingen vacker syn. Den långa svarta pälsen var fläckvis borta och det som var kvar var stora tovor av smutsig päls. Hela sommaren och den kommande vintern såg vi honom allt som oftast då han besökte grannens utlagda mat till herrelösa katter. Men han kom aldrig nära hur mycket vi än försökte locka honom till oss.

En ny sommar kom och med den en vacker ståtlig hane med en skimrande lång päls. Han såg verkligen ut att må bra och han var en fröjd att skåda. Under vintern hade han blivit pappa för ibland hade han med sig en bedårande liten kopia av själv. Under sena sommarkvällar kunde vi se dem leka tafatt på vår gräsmatta och vi var så glada att han inte var ensam längre. Fortfarande kunde vi inte locka honom till oss men han tyckte om att vila ut i vår trädgård. Jag kunde se hans ögon blänka i mörkret då han låg och betraktade vårt liv genom fönstret och under heta sommardagar låg han gärna och sov i bersån eller i spireahäcken. Han verkade känna trygghet här hos oss och han var fullkomligt nöjd med att betrakta vårt liv på avstånd.

Nu är en ny sommar här och med den en sjuk och trött katt. Det skär i hjärtat att se honom men det är inget vi kan göra. Han har valt att gå sina egna vägar och jag är så glad att han kommer hit till vår trädgård och vilar upp sig ibland. Jag är glad att grannen fortfarande matar herrelösa katter för då vet jag att han inte går hungrig. Helst skulle jag vilja fånga honom och ta med honom till veterinären och få medicin till honom. Men det går inte för han låter sig inte fångas. Jag får nöja mig med att han finner trygghet i vår trädgård. Jag får nöja mig med att han finner glädje i att vara delaktig i våra liv på avstånd. Jag hoppas han någon dag vågar sig fram till oss.


Illustration Tove Jansson ur "Sommarboken".

En sommardag

Jag har precis vaknat. Det hettar i mina kinder, håret står på ända. Jag slår upp mina ögon och tittar upp i himlen. Molnen rusar förbi däruppe och jag ser och hör att det blåser ordentligt. Men i mitt lilla gömställe mellan den stora järneken och spireahäcken är det lugnt och stilla. Jag tror att det är den enda platsen i hela trädgården var det är lungt och skönt. Där på denna lilla pytteplats har jag funnit mitt eldorado. Precis där har jag klämt in min stora, mjuka, härliga Baden-Baden stol. Solens strålar har värmt min lättklädda kropp och där har jag fallit till ro till fågelkvitter och prasslande buskar och löv.

Nu är kvällen här och himlen är nästan helt grå. Vinden har ökat i styrka och temperaturen faller för varje timme som går. Vädret har än en gång ändrat karaktär och i morgon skall det vara hela tio grader kallare än idag. Det är regn och kalla nordanvindar som gäller veckan ut säger de som vet.

Jag är så glad att jag tog vara på denna soldag som jag fick idag. Jag är glad att jag bestämde mig för att lägga alla måsten åt sidan. Jag är så nöjd att jag släpade min Baden-Baden stol runt hela trädgården för att hitta den ultimata platsen att ligga på. Jag är så belåten att jag tillät mig ligga i min Baden-Baden och sola och sova bort en timme eller två.

Vad gör det att solbrännan blev något fläckig och mer intensiv på halva min kropp? För det blir följden om man somnar och inte vänder sig efter alla konstens solregler. Nej , det gör absolut ingenting för det var så skönt att sova därute i vindens sus. Och alla måsten de försvinner ju inte någonstans. De är nog här i morgon också.


Illustration Tove Jansson.