Sjukgymnastik

Två gånger i veckan har jag sjukgymnastik. Jag blir hämtad med taxi vid mitt hem och så åker jag ner till sjukgymnastiken inne i samhället. Då passet är över väntar en taxi på att köra mig hem igen. När jag fortfarande satt i rullstol fick jag åka den stora gula bussen i stället. Chauffören kom in och hämtade mig här hemma, körde ner mig för rullstolsrampen, in i servicebussen, surrade fast rullstolen och så körde vi iväg. Då vi kom fram togs jag ur bussen och kördes in på vårdcentralen för att sedan hämtas upp då mitt pass var slut. Tänk så fantastiskt det är ordnat!

Då jag började min sjukgymnastik i somras kunde jag inte göra mycket alls. I början fick jag bara vicka på foten och tårna för att hålla blodcirkulationen i gång. Jag fick ge mig själv spruta med blodförtunnande medicin i magen i två månader för att hålla blodpropparna borta. I början var det alldeles fruktansvärt men jag vande mig vid det så småningom. Det är mycket man måste lära sig!

Sedan dess har det hänt mycket. Då jag skulle gå första gången, med räcken på båda sidor om mig, grät jag. Jag hade glömt hur man gick efter tre månaders stillasittande i rullstolen. Jag hade glömt hur man satte en fot framför den andra för att komma framåt. Jag var så rädd och stäckan på cirka sex meter var oändlig!

Nu har jag ett mycket varierat gympaprogram. Jag har tyngder på benen som jag måste lyfta. Två kilo på det sjuka benet i framåt sträck. Fem kilo på det friska benet. Sträckningen bakåt är inte alls lika lätt. Där har jag endast femhundra gram på det sjuka benet och tre kilo på det friska benet. Ännu får jag inte göra mera avancerat än så med bentyngder. I mitt program ingår också att jag ligger och balanserar på pilatesboll för att stärka mitt bäcken. Det känns skönt för ryggen men det är ack så jobbigt för mitt sjuka knä! Jag stärker även min rygg och min hållning med olika dragapparater. För resten av kroppen skall också hållas igång!

Nu får jag cykla åtta minuter på motionscykeln. Med motståndet inställt på noll. Även det är ett stort framsteg. Innan kunde jag inte cykla alls. Jag kunde inte trampa runt utan fick bara sitta och "vispa" med mitt sjuka ben. Trappträningen har vi tagit bort eftersom jag nu har flyttat upp till mitt sovrum här hemma och får trappträning automatiskt så att säga.

Mina pass på sjukgymnastiken går snabbt och jag tycker det är väldigt trevligt att komma dit. Jag känner hur jag blir starkare i kroppen och i mitt ben. Vartefter som jag blir bättre får jag mer avancerade uppgifter. Det tråkiga är att jag aldrig får upp ångan tillräckligt för att bränna kalorier. Men det kommer det med. Då jag är tillräckligt bra i mitt knä. Jag går ju med kryckor nu. Bara en sån sak!

Illustration av Tove Jansson.