Tanten

Hon stod där ibland i morgonrusningen. Inte alla mornar och inte under så lång tid. Men en höst fanns hon där, nu som då. Hon såg inte ut som de andra. Nej, absolut inte. Hon var ju en vanlig tant. Med vanliga kläder, proper och fin. Hon kunde ha varit min mamma. Jag undrade alltid vad det var som hade hänt. Vad hade hänt i hennes liv som gjorde att hon stod där innan klockan åtta på morgonen. Varför står en äldre tant på perrongen i Malmö och tigger pengar?

Jag grubblade mycket över henne. Helst av allt ville jag bara ta henne därifrån. För hon var så fel på något sätt. Det var så uppenbart att hon inte var en vanlig tiggare. Detta var inte någon person med missbruksproblem. Men varför stod hon då där? Hade hon inte mat för dagen? Kunde hon inte betala hyran? Hade hon inga barn som kunde hjälpa henne? Varför stod hon där??

Jag tycker att hon var oerhört modig. Tänk att ställa sig och tigga pengar då du är cirka sjuttio år. Att ta sig över den tröskeln. Att det inte finns någon annan utväg än att tigga. I Sverige. Så fruktansvärt förnedrande. Att stå där med sin lilla kopp och hoppas på allmosor. Att se hur folk funderar. Att önska sig bort, bort och hoppas att pinan snart skall vara slut.

Jag är en sådan som ger pengar till tiggare. Inte till alla och inte alla gånger. Men jag ger en slant om jag blir berörd. Det finns många som tycker att det är helt idiotiskt att göra det. Jag kan inte hålla med dem. Jag kan inte för mitt liv tro att någon tycker att det är roligt att tigga. Det skulle inte jag tycka i allafall. Däremot tror jag att vi alla mår bra av lite omtanke och medmänsklighet.



Bilden är ur Tove Janssons bok "Sent i november".